 |
|||||||||
    |
|||||||||
 |
Utskriftsformat Ändra textstorlek
|
||||||||
|
|
|
|
HomO har upphört som myndighet. Den 1 januari 2009 slogs myndigheten samman med DO, HO och JämO till Diskrimineringsombudsmannen, DO. Samtidigt ersattes de gamla lagarna med ny lagstiftning. En del material på denna webbplats kan därför vara inaktuellt.
Gå in på www.do.se om du vill veta mer.
2001-10-23 Tillsynsansvar över jämställdhetslagen - en uppgift för länsstyrelserna? (Ds 2001:37) Näringsdepartementet 103 33STOCKHOLM Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) har anmodats att yttra sig över departementspromemorian Tillsynsansvar över jämställdhetslagen - en uppgift för länsstyrelserna? (Ds 2001:37) och får med anledning härav anföra följande. HomO:s yttrande koncentrerar sig kring ett antal frågeställningar som antingen direkt berör frågan om tillsynsansvaret över jämställdhetslagen eller berör övriga diskrimineringsområden. Allmänt Enligt HomO:s uppfattning finns det mycket som talar för att utredningens förslag till ändringar i jämställdhetslagens regler avseende tillsyn över lagens föreskrifter om aktiva åtgärder för jämställdhet är bra. Det finns dock samtidigt skäl att fråga sig om inte samma regler för regional tillsyn bör gälla inom hela anti-diskrimineringslagstiftningen, dvs. oavsett diskrimineringsgrund. Ombudsmannen anser därför att de förslag som förs fram i promemorian bör överlämnas till Diskrimineringsutredningen 2001 (N 2001:01) för fortsatt övervägande tillsammans med övriga aktuella frågor på antidiskrimineringsområdet. Diskriminering är en angelägenhet för alla Förenta Nationernas generalsekreterare Koffi Annan har i sitt initiativ mot diskriminering, "Global Compact" klart uttalat att diskriminering är en angelägenhet för alla. HomO delar den uppfattningen. Redan av rent praktiska skäl är det omöjligt att förvänta sig att en enda central myndighet skall göra allt arbete för att moverka diskriminering och medverka till att den som drabbas kan få upprättelse. Härtill kommer flera andra faktorer som pekar i samma riktning. Av erfarenhet vet vi att det finns större eller mindre mörkertal när det gäller anmälningsfrekvensen inom samtliga diskrimineringsområden. Det finns naturligtvis många olika skäl till det. När det gäller diskriminering på grund av sexuell läggning är förmodligen det viktigaste att en anmälan ofrånkomligen innebär ett visst mått av offentligt ställningstagande. Gemensamt för de olika diskrimineringsgrunderna är vidare oron för repressalier och rädslan för att bli betraktad som "besvärlig". Ytterligare en av anledningarna till mörkertalen är att det för många säkerligen upplevs som ett oöverstigligt hinder att vända sig till en anonym centralmyndighet i Stockholm i en utsatt situation. Ett utökat förebyggande tillsynsarbete med diskrimineringsfrågorna ute i landet i kombination med möjligheten att även lokalt eller regionalt agera rättsligt när ett ärende om trakasserier eller diskriminering kommer upp skulle därför kunna vara en av flera möjliga åtgärder för att förbättra skyddet mot osaklig särbehandling. Att arbetet mot diskriminering verkligen blir ett ansvar för alla är också en förutsättning för det långsiktiga målet: förändrade normer, attityder och värderingar i riktning mot respekt för alla människors lika värde och rätten till likabehandling. HomO:s grundsyn är således den att fler aktörer behövs både i det förebyggande tillsynsarbetet och när det gäller att agera rättsligt i det enskilda diskrimineringsfallet. Förhållandet till övrigt lagstiftningsarbete Även om de föreslagna förändringarna således stämmer väl överens med Ombudsmannens grundsyn är det, som HomO tidigare påtalat i olika sammanhang också tillsammans med övriga ombudsmannamyndigheter, problematiskt att förslag som detta läggs separat, vid sidan av det samlade arbetet mot diskriminering. Strävandena efter en mer sammanhållen antidiskrimineringspolitik har kommit till uttryck bl.a. i den nationella handlinsplanen mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering. I handlingsplanen skriver regeringen att det finns områden inom antidiskrimineringslagstiftningen som gemensamt behöver ses över och att en målsättning bör vara att behandla alla diskrimineringsgrunderna lika i lagstiftningen. Som en följd av dessa tankegångar har också regeringen aviserat att Diskrimineringsutredningen 2001 (N 2001:01) kommer att ges i uppdrag att utreda möjligheterna till en generell lagstiftning mot diskriminering som omfattar alla eller flertalet diskrimineringsgrunder och samhällsområden. Att mot bakgrund av dessa önskemål om ett samlat arbete, som också flera av Ombudsmännen framfört, nu ytterligare fragmentera det redan existerande lapptäcke som svensk antidiskrimineringslagstiftning utgör anser HomO vara olyckligt. De behov som ligger bakom utredningens förslag är desamma oavsett diskrimi-neringsgrund, som kön, etnisk tillhörighet, funktionshinder eller sexuell läggning. Utredningen beskriver hur jämställdhetsarbetet har åsidosatts på ett stort antal arbetsplatser. Orsaken sägs främst vara bristande kunskap om lagens innehåll. Om lagen inte följs inom jämställdhetsområdet som är det mest inarbetade av de fyra kan man på goda grunder anta att det förebyggande arbetet inom de övriga områdena på många håll är i det närmaste obefintligt. Inte minst arbetsmarknadens parters behov av utbildning, handfast stöd, råd och tips gäller därför oavsett diskrimineringsgrund. Vid en samlad bedömning kommer Ombudsmannen till den slutsatsen, att de nu föreslagna ändringarna avseende tillsynen över jämställdhetslagens föreskrifter om aktiva åtgärder bör gälla all antidiskrimineringslagstiftning. Promemorians förslag bör därför lämnas över till Diskrimineringsutredningen 2001 för vidare beredning i ett enda sammanhang tillsammans med övriga frågor som rör en generell svensk lagstiftning mot diskriminering. Ny lag för högskola och universitet En ny lag om likabehandling av studenter i högskolan planeras träda i kraft den 1 mars 2002. Genom denna lag föreskrivs att högskolorna skall bedriva ett målinriktat arbete för att främja lika rättigheter gällande alla fyra diskrimineringsgrunderna. Högskolorna skall årligen upprätta en plan över åtgärder som behövs för att främja likabehandling samt redovisa föregående års genomförda åtgärder i efterföljande års plan. I den nu förelagda departementspromemorian om tillsynsansvar över jämställdhetslagen föreslås förändringar enbart i jämställdhetslagen (1991:433),vilket innebär att länsstyrelserna får tillsynsansvar för aktiva åtgärder när det gäller arbetslivet men inte med avseende på studenter vid högskolor och universitet. Det-ta är ytterligare ett exempel på förslag som splittrar det samlade arbetet mot diskriminering och som omfattas av Ombudsmannens ovan redovisade kritik. Även om man skulle komma fram till att det finns sakliga skäl som talar för att länsstyrelsen inte skall ha tillsynsansvar för högskolor och universitet är det otillfredsställande att frågeställningen inte blivit föremål för analys och ställningstagande inom ramen för ett samlat lagstiftningsarbete. De ekonomiska argumenten Ett i utredningen återkommande argument för såväl jämställdhetsarbetet i allmänhet som aktiva åtgärder i synnerhet är att sådana insatser skulle vara ekonomiskt lönsamma. Det talas om en potential av ökad produktivitet och lönsamhet. Vidare skulle större företags växande intresse för att arbeta med jämställd-het vara kopplat till lönsamhet. Forskning som bedrivs på sambandet mellan jämställdhet och lönsamhet sägs vanligen påvisa ett positivt sådant samband. Slutligen antas kostnaderna för den utökade tillsynen uppvägas av en förväntad ökad lönsamhet. Det är emellertid Ombudsmannens uppfattning att samband av det här slaget som regel är svårbevisade, hur gärna även HomO än vill tro att sådana samband finns. Om man motiverar arbetet med aktiva åtgärder utifrån ekonomiska motiv riskerar man dessutom att hamna i en omöjlig situation om det visar sig i enskilda fall, branscher eller delar av landet att denna vinst i praktiken inte alls går att räkna hem. Hur skall man då fortsättningsvis på ett trovärdigt sätt motivera jämställdhetsarbetet? Och hur skall man agera om det visar sig att inom ett visst område ekonomiska vinster kan göras genom att aktivt arbete mot diskriminering av exempelvis kvinnor och människor med funktionshinder men inte på grund av etnisk tillhörighet eller sexuell läggning? Konsekvensen av det resonemang som förs i promemorian blir dessutom att vissa grupper skall behöva medföra ökad lönsamhet och produktivitet till en arbetsplats för att få sina grundläggande mänskliga rättigheter respekterade och få delta på samma villkor som övriga arbetstagare, för vilka det inte ställs några sådana ekonomiska särkrav. Ett sådant resonemang är redan i sig ett uttryck för direkt diskriminering och således inte acceptabelt. Visst finns det "vinster" med att försöka uppnå ett samhälle som inte diskriminerar grupper av samhällsmedborgare. Men frågan bör inte diskuteras i termer av ökad företagsekonomisk utdelning i kronor och ören. "Vinsten" för varje enskild individ som undgår en diskrimineringssituation är inte heller möjlig att mäta i ekonomiska termer. Diskriminering är inte ett samhällsproblem bland alla andra, utan ytterst en fråga om demokrati, samhällssyn och människovärde. Det är därför HomO:s mening att det är absolut nödvändigt att anlägga det perspektivet att rätten till likabehandling är en grundläggande mänsklig rättighet, och att denna rättighet omfattar alla oavsett kön, etnisk tillhörighet, funktionshinder eller sexuell läggning. Därmed blir också de ekonomiska argumenten ointressanta, eller i vart fall sekundära. Den nära kontakten En av flera positiva effekter som förslaget i promemorian skulle kunna ge är en utökad möjlighet till personliga kontakter mellan dem som har ansvar för tillsynen och dem som är ansvariga för jämställdhetsarbetet ute på arbetsplatserna. Man har idag på länsstyrelserna breda kontaktnät som kan utnyttjas i jämställdhetsarbetet. Men man bör samtidigt inte bortse från risken att det kan vara svårt att "bita" den som man av andra, exempelvis regionalpolitiska, hänsyn är angelägen om att stå på god fot med. Problemet är i och för sig inte nytt för länsstyrelserna. Samma typ av konflikt kan uppstå när det gäller exempelvis miljöfrågorna. Sakområdena är emellertid inte helt parallella. Som promemorieförfattaren själv skriver är jämställdhet inte alltid en prioriterad fråga, vare sig för företagsledningar eller myndigheter. När det gäller miljöfrågorna däremot är dessa oftast av rena överlevnadsskäl högre prioriterade. Det kostar helt enkelt mer att hängas ut inför aktieägare, kunder och folkopinionen när det gäller påstådda brister i miljöarbetet. Länsstyrelsen - en trovärdig aktör? Man skall vara medveten om att man, genom förslaget om ändringar i jämställdhetslagens regler avseende tillsyn över lagens föreskrifter om aktiva åtgärder för jämställdhet, lägger tillsynen på en part som fram till idag, enligt promemorieförfattaren, själv haft vissa svårigheter med jämställdhetssatsningarna inom den egna myndigheten. Författaren skriver härom bl.a. att "man har svårigheter med att åstadkomma de förändringar inom länsstyrelsen som är nödvändiga om ett jämställdhetsperspektiv skall genomsyra andra verksamhetsområden". Enligt HomO:s uppfattning kan dock länsstyrelserna genom det utökade tillsynsansvaret få ett incitament för att bli bättre även på det interna arbetet. Det är likväl av stor betydelse att JämO i sin tur bedriver ett proaktivt arbete i sin granskning av länsstyrelserna. Klarar inte länsstyrelserna sitt interna jämställdhetsarbete så förlorar jämställdhetsarbetet i stort på nyordningen eftersom länsstyrelsen tappar i trovärdighet när man inte kan föregå med gott exempel. Fler aktörer - samma mål Det är viktigt att JämO:s roll som expertmyndighet bibehålles. JämO bör spela rollen av garant för en enhetlig tillämpning av gällande regler. Ett sätt att uppnå detta är att, som promemorieförfattaren föreslår, ge JämO huvudansvar för metodutveckling, uppföljning och utvärdering av tillsynsverksamheten samt en vägledande roll i relation till länsstyrelserna. HomO får dock betona vikten av att JämO inte enbart ges till uppgift att utöva vägledning utan också operativ tillsyn. För att upprätthålla trovärdighet och en kvalitativt hög nivå på den samordnande och vägledande tillsynsrollen krävs att man lever med och nära utvecklingen på arbetsplatserna. Det är Ombudsmannens uppfattning att egen erfarenhet inom detta område inte kan ersättas av teoretisk kunskapsinhämtning från dem som man är satt att vägleda. I promemorian tas också upp de risker som finns när fler har tillsynsansvar. Mellan såväl JämO och länsstyrelserna som länsstyrelserna sinsemellan kan uppstå kompetenskonflikter, dubbelarbete och gränsdragningsproblem. Det är omöjligt att helt och hållet genom utformningen av lagtext undvika såda-na samordningsproblem. Ombudsmannen anser det därför angeläget att det avsätts såväl tid som resurser för att sjösätta de föreslagna förändringarna. De samverkande parterna måste ges tid att själva gemensamt arbeta fram en enhet-lig praxis samt titta på hur andra har gjort. Här bör exempelvis förhållandet mellan Socialstyrelsen och länsstyrelserna när det gäller tillsynen över socialtjänsten kunna fungera som inspiration. Ekonomiska konsekvenser Förslaget att ge länsstyrelserna tillsynsansvar förutsätter enligt utredaren ett resurstillskott motsvarande i genomsnitt en årsarbetskraft per länsstyrelse beroende på länets företagsstruktur och antal arbetsplatser. JämO föreslås få utökade resurser med två årsarbetskrafter. Det framgår dock inte av framräkningen av det ökade resursbehovet för länsstyrelserna om man också räknat med det arbete som kommer att gå åt för dessa att tillsammans med JämO ta fram ett nationellt program för tillsynen över jämställdhetslagen, en gemensam verksamhetsplanering och fler samverkansprojekt, liksom kostnaderna för den gemensamma arbetsgruppen. Detta bör klargöras i det fortsatta beredningsarbetet. Detta yttrande har beslutats av ombudsmannen Hans Ytterberg efter föredragning av utbildningsdirektören Christine Gilljam. I den slutliga handläggningen har deltagit även juristen Annika Wahlström och informationsdirektören George Svéd. Hans Ytterberg Christine Gilljam (dnr 173-2001) |
|
|
|
|
|
HomO | Box 3327, 103 66 Stockholm | E-post: homo@homo.se | Telefon: 08 - 508 887 80 | Fax: 08 - 508 887 90 |
|||||||||
 |
 |
||||||||
