 |
|||||||||
    |
|||||||||
 |
Utskriftsformat Ändra textstorlek
|
||||||||
|
|
|
|
HomO har upphört som myndighet. Den 1 januari 2009 slogs myndigheten samman med DO, HO och JämO till Diskrimineringsombudsmannen, DO. Samtidigt ersattes de gamla lagarna med ny lagstiftning. En del material på denna webbplats kan därför vara inaktuellt.
Gå in på www.do.se om du vill veta mer.
2002-05-03 Särskilt yttrande från Hans Ytterberg: Ett utvidgat skydd mot diskriminering (SOU 2002:43) Särskilt yttrande av Margareta Wadstein, Hans Ytterberg, Agneta Lindelöf och Jenny Olausson De förslag till genomförande i svensk intern rätt av de två direktiven mot diskriminering som utredaren nu lägger fram innebär en förstärkning av den svenska lagstiftningens skydd mot diskriminering på grund av etnisk och religiös tillhörighet, sexuell läggning och funktionshinder. Det välkomnar vi naturligtvis varmt. Samtidigt får vi framhålla att vi hellre sett en annan lagstiftningsmetod. Utredarens lagförslag är mycket detaljerade och har fått en utpräglat kasuistisk utformning. Dessutom är de alltför inriktade på formella beslut och situationer som innefattar myndighetsutövning. Det innebär att regelverket blir svåröverskådligt och onödigt begränsat i förhållande till olika typer av diskrimineringssituationer som är vanliga i praktiken. I vissa delar framstår förslaget till regelverk också som inkonsekvent. Vi får här nöja oss med att redovisa vår principiella inställning, att en mera generell lagstiftningsteknik än den utredaren valt hade varit att föredra. Inspiration borde ha kunnat hämtas från skadeståndslagen, t.ex. Denna övergripande fråga får nu i stället den kommande parlamentariska kommittén ta ställning till. Ett särskilt problem är att det inte varit möjligt för oss att göra oss en helhetsbild av utredarens faktiska förslag, eftersom vi inte haft tillgång till betänkandets alla textdelar, inklusive lagtexterna, i slutgiltig version innan vi haft att ta ställning till frågan om att skriva ett särskilt yttrande. Vårt yttrande får därför med nödvändighet begränsas till ett par viktiga områden där vi fått klart besked om att våra synpunkter inte kommer att tillgodoses genom utredarens förslag. Den begränsningen skall dock inte tolkas som att vi reservationslöst ställer oss bakom innehållet i övrigt när betänkandet väl föreligger i slutlig form. Tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster, socialt skydd, sociala förmåner m.m. Som utredaren själv konstaterat erbjuder den nu gällande bestämmelsen om olaga diskriminering i 16 kap. 9 § brottsbalken inte något effektivt skydd mot diskriminering i praktiken, varför hon, när det gäller etnisk diskriminering, föreslår ett civilrättsligt diskrimineringsskydd även för delar av den bestämmelsens tillämpningsområde. När det gäller diskriminering på grund av sexuell läggning och funktionshinder omfattar dock utredarens förslag endast tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster samt utbildning. Något bärande skäl till varför hon här, till skillnad från när det gäller diskriminering på etnisk grund, uteslutit socialt skydd och sociala förmåner redovisas inte. Det är enligt vår uppfattning inte rimligt att på detta vis låta skyddet mot diskriminering på grund av homosexuell läggning kvarstå oförändrat ineffektivt genom hänvisning endast till brottsbalksbestämmelsen. Inte heller är det rimligt att personer med funktionshinder även fortsättningsvis skall stå helt utan diskrimineringsskydd på detta område. Bestämmelsen om olaga diskriminering omfattar ju inte diskriminering på grund av funktionshinder. Vår uppfattning är att också de bestämmelser i utredarens förslag som handlar om socialt skydd och sociala förmåner skall gälla också diskrimineringsgrunderna sexuell läggning och funktionshinder. Det fortsatta arbetet med betänkandet i Regeringskansliet bör inriktas på ett sådant lagförslag. Bevisbördan vid brott mot repressalieförbudet När det gäller förbudet mot repressalier har utredaren valt att inte använda samma bevisbörderegel som för brott mot diskrimineringsförbuden. Det framstår som en svårbegriplig inkonsekvens att för den klagande mer betungande bevisregler föreslås gälla vid brott mot repressalieförbudet. Såvitt vi kan förstå gör sig inte några andra faktorer med bäring på bevisbördan gällande i dessa situationer än då någon påstår sig ha blivit diskriminerad. Ur skyddsvärdesynpunkt framstår det dessutom närmast som än viktigare att säkerställa att den som vidtagit rättsliga åtgärder för att komma till sin rätt i en diskrimineringstvist inte drabbas av repressalier för det. Bevisreglerna bör därför inte heller vara mer betungande för den drabbade än vad som gäller i själva diskrimineringstvisten. Vi föreslår därför att utredarens förslag kompletteras i den delen vid det fortsatta lagstiftningsarbetet i Regeringskansliet. Skyddet för juridiska personer Utredarens förslag omfattar inte något diskrimineringsskydd för juridiska personer. Enligt vår uppfattning uppfyller därmed förslaget inte det etniska direktivets krav. Direktivets artikel 3 föreskriver att det skall tillämpas på alla personer. Någon begränsning till fysiska personer finns inte. Att artikeln inte heller skall tolkas på det snäva viset framgår enligt vår uppfattning av ingresstextens punkt 16 där det tvärtom sägs att medlemsstaterna skall (vår understrykning) sörja för att juridiska personer skyddas om de blir utsatta för diskriminering på grund av sina medlemmars eller delägares ras eller etniska ursprung. Den inskjutna bisatsen i punkten – ”när så är lämpligt och i enlighet med nationell sedvana och praxis” – innebär som vi ser det inte att medlemsstaterna kan välja om de vill införa ett sådan skydd eller inte. Den skall i stället tolkas så att medlemsstaterna har ett visst utrymme för att undanta särskilda situationer från skyddet för juridiska personer samt att den närmare utformningen av skyddet får bestämmas av medlemsstaterna själva i enlighet med deras nationella lagstiftningstraditioner. Hade avsikten varit att lämna helt fritt för medlemsstaterna att själva välja om de vill införa ett diskrimineringsskydd för juridiska personer eller inte skulle bisatsen rimligen ha inletts med ”om” och inte ”när”. Erfarenheten när det gäller etnisk diskriminering och diskriminering på grund av sexuell läggning visar för övrigt att det alls inte är ovanligt att just juridiska personer (och därmed i praktiken ofta också en grupp av enskilda fysiska personer) drabbas av diskriminering. Det finns inte skäl att anta att situationen när det gäller diskriminering på grund av funktionshinder skulle skilja sig härifrån på något avgörande vis. Vår uppfattning är sammanfattningsvis således att direktivet inte kan genomföras i svensk intern rätt på ett korrekt sätt utan att ett skydd mot diskriminering ges också för juridiska personer. Ett sådant skydd bör naturligtvis omfatta alla tre diskrimineringsgrunderna. Tillgänglighet för personer med funktionshinder Det allmännas uppgift är att se till att samhället utvecklas så att personer med funktionshinder kan bli medborgare på lika villkor som andra medborgare. I den nationella handlingsplanen för handikappolitiken (prop. 1999/2000:79) slås arbetets inriktning fast. Det övergripande målet om delaktighet i samhällslivet och jämlikhet i levnadsvillkor ska nås genom att identifiera och undanröja hinder, förebygga och bekämpa diskriminering och genom att skapa förutsättningar för självständighet och självbestämmande. Människor med funktionshinder blir diskriminerade dagligen. Orsakerna är många. Okunskap om vad som krävs för att skapa lika villkor samt fördomar om vilka möjligheter människor med funktionshinder har torde vara vanliga orsaker. Oavsett om orsaken är brister i tillgänglighet till lokaler, information eller verksamhet hos den som diskriminerar eller om orsaken är någon annan blir resultatet detsamma. I betänkandetEtt effektivt diskrimineringsförbud (SOU 2001:39) framhöll 1999 års diskrimineringsutredning att en diskrimineringslagstiftning som inte ger möjlighet att beakta även frågan om tillgänglighet för personer med funktionshinder riskerar att bli ett slag i luften. Av den nationella handlingsplanen för handikappolitiken framgår att bristande tillgänglighet kan vara diskriminering. Det befintliga diskrimineringsskyddet i arbetslivet och högskolan omfattar också regler om detta. Utredaren väljer i sitt förslag om att vidga diskrimineringsskyddet utanför arbetslivet att inte införa sådana regler. Det föreslagna diskrimineringsskyddet är därför bristfälligt. Lagförslaget skulle om det blev lag dessutom medföra betydande svårigheter i tillämpningen. Anta att en näringsidkare som marknadsför en vara eller tjänst väljer att göra detta i otillgängliga lokaler. Samtidigt är det fullt möjligt att genomföra samma aktivitet i tillgängliga lokaler i närheten. Resultatet blir att en rullstolsburen person blir missgynnad i förhållande till andra. Frågan är då vad som är diskriminerande, näringsidkarens handlande eller den otillgängliga lokalen i sig? Utredarens förslag måste kompletteras under det fortsatta lagstiftningsarbetet i Regeringskansliet för att reglerna skall ge ett fullgott och effektivt skydd mot diskriminering också för människor med funktionshinder. Värnpliktiga Utredaren har valt att inte låta den föreslagna lagstiftningen omfatta värnpliktiga. Båda direktivens tillämpningsområden omfattar villkor för yrkesutövning och yrkesutbildning. Även om värnpliktstjänstgöring är en plikttjänstgöring så påverkar den också inte sällan möjligheterna att utöva visst yrke. Den är dessutom också en yrkesutbildning. Enligt vår uppfattning ställer därmed båda direktiven krav på skydd mot diskriminering också för den som fullgör värnplikt. Vi föreslår därför att utredarens förslag kompletteras i den delen vid det fortsatta lagstiftningsarbetet i Regeringskansliet. Ett lapptäcke på utbildningsområdet Utbildningsområdet är förmodligen den del av det föreslagna nya regelverkets tillämpningsområde där bristen på konsekvens och problemet med den kasuistiska lagstiftningstekniken blir tydligast. Den som drabbas av diskriminering i en utbildningssituation måste navigera mellan olika bestämmelser i en och samma lag beroende på det sammanhang som utbildningen bedrivs i. Dessutom tycks det kunna bli både två eller tre olika lagar som måste konsulteras beroende exempelvis på om fråga är om en student som efter en formell antagning läser på ett universitet (lagen om likabehandling av studenter i högskolan), på Polishögskolan (de föreslagna nya antidiskrimineringslagarna) eller är en utbytesstudent som inte genomgått någon formell antagningsprocess (brottsbalkens förbud mot olaga diskriminering). Talerätt för intresseorganisationer Utredaren har valt att inte föreslå regler som ger intresseorganisationer möjlighet att agera rättsligt på den klagandes sida i en diskrimineringstvist. Båda direktiven kräver emellertid (se artikel 7 respektive 9) att medlemsstaternas lagstiftning gör ett sådant agerande möjligt. Direktiven föreskriver nämligen att medlemsstaterna skall (vår understrykning) säkerställa att föreningar, organisationer eller andra rättsliga enheter, som har ett berättigat intresse av att säkerställa att bestämmelserna i direktiven efterlevs, får engagera sig på den klagande personens vägnar eller för att stödja denne i de rättsliga och/eller administrativa förfaranden som finns för att säkerställa efterlevnaden av skyldigheterna enligt direktiven. Vilka organisationer det kan röra sig om lämnar direktiven däremot en frihet för medlemsstaterna att själva bestämma. Utredarens förslag i den här delen måste enligt vår uppfattning kompletteras under det fortsatta lagstiftningsarbetet i Regeringskansliet för att de svenska interna reglerna skall kunna anses leva upp till direktivens krav. Behovet av informationsinsatser I skrivande stund vet vi inte vad betänkandet kommer att innehålla när det gäller överväganden om behovet av sådana informationsinsatser kring den nya lagstiftningen som måste genomföras för att Sverige skall anses leva upp till direktivens krav (se artikel 10 respektive 12 i direktiven). Enligt vår uppfattning innebär direktiven härvidlag en omfattande informationsskyldighet. Även från en rent saklig utgångspunkt är omfattande informationssatsningar välmotiverade. Den förändrade lagstiftningen – liksom den som alltjämt kommer att gälla oförändrat och som också omfattas av informationskravet i direktiven – rör centrala frågor om mänskliga rättigheter. Även i regeringens nationella handlingsplan för mänskliga rättigheter betonas vikten av utbildning och information kring dessa frågor. Enligt vår uppfattning är det utan vidare rimligt att dra paralleller till de ekonomiska resurser som det allmänna ställde till förfogande exempelvis i samband med att den nya medbestämmandelagstiftningen på arbetslivets område kom till, eller de informationssatsningar som gjorts omkring det nya pensionssystemet. Redan några preliminära beräkningar leder till bedömningen att det måste bli fråga om mångmiljonsatsningar totalt sett. Vi får också särskilt framhålla att ju mindre resurser som satsas på information från det allmänna generellt desto större resursökningar krävs för ombudsmännens egna informations- och utbildningsinsatser. |
|
|
|
|
|
HomO | Box 3327, 103 66 Stockholm | E-post: homo@homo.se | Telefon: 08 - 508 887 80 | Fax: 08 - 508 887 90 |
|||||||||
 |
 |
||||||||
