 |
|||||||||
    |
|||||||||
 |
Utskriftsformat Ändra textstorlek
|
||||||||
|
|
|
|
HomO har upphört som myndighet. Den 1 januari 2009 slogs myndigheten samman med DO, HO och JämO till Diskrimineringsombudsmannen, DO. Samtidigt ersattes de gamla lagarna med ny lagstiftning. En del material på denna webbplats kan därför vara inaktuellt.
Gå in på www.do.se om du vill veta mer.
2004-04-06 Utvecklingskraft för hållbar välfärd Finansdepartementet 103 33 Stockholm Yttrande över delbetänkandet Utvecklingskraft för hållbar välfärd Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) har anmodats att yttra sig över delbetänkandet Utvecklingskraft för hållbar välfärd Med utgångspunkt i Ombudsmannens uppdrag och ansvarsområde begränsas yttrandet till att avse sådana aspekter av betänkandet som kan kopplas till rätten till likabehandling oavsett sexuell läggning. Ombudsmannens synpunkter rör i huvudsak kommitténs frågeställningar angående likvärdigheten och rättighetsregleringen, men som kommittén själv påpekar har svaren på dessa frågor avgörande betydelse också för struktur och uppgiftsfördelning när det gäller ett flertal välfärdstjänster. Mänskliga rättigheter och rättighetslagstiftningen De individuella rättigheterna som finns reglerade i svensk lagstiftning är i många avseenden en fråga om mänskliga rättigheter . De mänskliga rättigheterna såsom de uttrycks i den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna gäller, enligt lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som lag i Sverige sedan 1 januari 1995 och omfattar bl.a. förbud mot diskriminering på grund av könstillhörighet, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning och funktionshinder. Enligt 1 kap. 2 § regeringsformen har det allmänna ett särskilt ansvar för att motverka diskriminering med avseende på nyss nämnda grunder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person. Förbud mot diskriminering finns även i arbete som pågår inom Justitiedepartementet och som syftar till att utvidga skyddet mot diskriminering enligt sistnämnda författning såvitt avser sexuell läggning till att även omfatta hälso- och sjukvården, socialförsäkringssystemet, arbetslöshetsförsäkringen och socialtjänsten. Likvärdigheten och rättighetsregleringen Kommittén konstaterar att det inte finns någon entydig definition av likvärdighetsprincipen (det vill säga alla medborgares rätt till likvärdig samhällsservice), samt svårigheterna med att garantera en likvärdig tillämpning av begreppet. Ombudsmannen får här betona att oavsett definition och svårigheter vid tillämpningen föreskriver diskrimineringslagstiftningen att ingen får behandlas sämre än någon annan på grund av bl.a. sexuell läggning. För att det ska vara möjligt att bedöma huruvida en individ har blivit diskriminerad krävs en jämförelse med hur andra personer utan anknytning till den aktuella diskrimineringsgrunden skulle ha behandlats i en jämförbar situation. Avvikelser från likvärdighetsprincipen t.ex. till förmån för ett system som tillåter lokala och regionala variationer avseende individuella rättigheter kan komma att försvaga diskrimineringsskyddet genom att försvåra nödvändiga jämförelser. Kommittén framhåller att möjligheten till effektivisering försvåras genom att möjligheten att väga olika gruppers behov mot varandra får stå tillbaka för vissa medborgares absoluta rättigheter enligt lag, rättigheter som i praktiken innebär en inskränkning av det kommunala självstyret. Även om kommittén inte nu föreslår någon förändring i förhållandet mellan absoluta rättigheter för individen och en effektiv lokal eller regional planering, får HomO understryka att det i en konflikt i princip bör vara planeringsbehovet som får vika. Rättighetslagstiftningen finns där ofta för att skydda grupper som tillhör de allra mest utsatta i vårt samhälle. En ökad decentralisering får vidare självklart inte ske på bekostnad av respekten för de mänskliga rättigheterna, däribland principen om alla människors lika värde och rättigheter (icke-diskrimineringsprincipen). I praktiken skulle en sådan utveckling kunna leda till att vissa medborgare, av skäl som hänger samman med t.ex. sexuell läggning, ser sig nödsakade att flytta runt till de kommuner som för tillfället visar störst respekt för deras rättigheter. Homo- och bisexuella medborgares lika värde och rättigheter respekteras inte alltid av det allmänna trots diskrimineringsförbud och rättighetslagstiftning. Ett exempel på detta är kommuner som, med hänvisning till att det finns en möjlighet att vända sig till grannkommunen, vägrar att nominera personer som kan utses av länsstyrelsen till särskilt förordnade partnerskapsförrättare trots att det finns motsvarande vigselförrättare i den egna kommunen. Kommittén lyfter fram att den rättsliga regleringen av individuella rättigheter innebär att politiska beslut i kommuner och landsting kan ändras eller upphävas efter prövning i domstol. Detta förhållande skall, enligt Ombudsmannens uppfattning, inte ses som ett problem utan utgör i själva verket en central del i varje rättsstats system för att säkerställa respekten för de mänskliga rättigheterna, så även i Sverige. Ett ökat kommunalt självstyre kan därför aldrig tillåtas på bekostnad av enskildas rätt att få beslut av det allmänna prövade i domstol. Kommittén bör därför i det fortsatta arbetet fokusera på att bibehålla och förstärka sådana mekanismer snarare än att överväga sådana förändringar som kan försvaga dem. Så bör vara fallet oavsett hur den framtida strukturen och uppgiftsfördelningen kommer att se ut. Genomgående lyfter kommittén fram vikten av tydlighet i ansvarsfördelningen. HomO delar den uppfattningen och menar att möjligheterna till ett effektivt ansvarsutkrävande bör ges en central roll i den fortsatta utredningen. Ur ett medborgar- och mänskliga rättigheterperspektiv är både en tydlig ansvarsfördelning och effektiva och avskräckande sanktioner vid brott mot enskildas rättigheter av avgörande betydelse (se även de rättsprinciper härom som utgör en integrerad del av gemenskapsrätten inom EU). Beslut i detta ärende har fattats av ombudsmannen Hans Ytterberg efter föredragning av utvecklingsdirektören Marie Lindberg. Hans Ytterberg Marie Lindberg (dnr 43-2004) |
|
|
|
|
|
HomO | Box 3327, 103 66 Stockholm | E-post: homo@homo.se | Telefon: 08 - 508 887 80 | Fax: 08 - 508 887 90 |
|||||||||
 |
 |
||||||||
