 |
|||||||||
    |
|||||||||
 |
Utskriftsformat Ändra textstorlek
|
||||||||
|
|
|
|
HomO har upphört som myndighet. Den 1 januari 2009 slogs myndigheten samman med DO, HO och JämO till Diskrimineringsombudsmannen, DO. Samtidigt ersattes de gamla lagarna med ny lagstiftning. En del material på denna webbplats kan därför vara inaktuellt.
Gå in på www.do.se om du vill veta mer.
2004-10-11 Skolans ansvar för kränkningar av elever (SOU 2004:50) Utbildningsdepartementet 103 33 STOCKHOLM Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) har anmodats att yttra sig över betänkandet Skolans ansvar för kränkningar av elever (SOU 2004:50). Ombudsmannen får med anledning härav anföra följande. Sammanfattning HomO förordar i första hand att de delar av utredningens förslag som har anknytning till ett diskrimineringsförbud förs in i befintlig diskrimineringslagstiftning. Om en materiellt enhetlig reglering vad gäller olika typer av kränkningar i skolan inte går att uppnå kan emellertid en separat lag för skolväsendet i enlighet med utredningens förstahandsförslag godtas. HomO understryker vikten av att man i så fall vid ett senare tillfälle ser över lagstiftningen och inarbetar bestämmelserna i en sammanförd diskrimineringslagstiftning. Principiella synpunkter I utredningens uppdrag ingår att föreslå bestämmelser inte bara mot diskriminering utan också mot annan kränkande behandling. I det utredningsförslag som föreligger förs ett resonemang kring nödvändigheten av att inte endast införa bestämmelser kring trakasserier som har samband med etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning, funktionshinder eller könstillhörighet eller som är av sexuell natur. Betänkandet föreslår ett förbud mot alla typer av kränkningar oavsett orsak, motiv och uttryck. HomO är enig med utredningen om behovet av åtgärder som kan motverka och förebygga mobbning och olika typer av kränkningar i skolan också oavsett koppling till annars förbjudna diskrimineringsgrunder. Ombudsmännen har tillsammans med Barnombudsmannen, BO, och Arbetsmiljöverket på olika sätt lyft frågan om kränkande behandling i just skolan. HomO är däremot inte enig med utredningen om att det enbart är utifrån en juridisk synvinkel, med stöd av EG-direktiven, som det finns anledning att betona diskrimineringsfallens särart. Vikten av att synliggöra diskrimineringsgrunderna, framförallt i främjandearbetet, kan inte nog poängteras. Detta gäller såväl i det målinriktade arbetet som i de handlingsprogram som skall upprättas av skolorna. Det är ett viktigt led i elevernas demokratiska fostran att ha kunskap om och insikt i varför såväl den svenska som den europeiska lagstiftaren ser allvarligt på kränkningar kopplade till någons etniska eller religiösa tillhörighet, sexuella läggning, kön eller funktionshinder. Att gömma all kränkande behandling under ett allmänt mobbningstäcke osynliggör och trivialiserar de krafter som inte delar den grundläggande synen på alla människors lika värde och rättigheter. Allmänt antimobbningsarbete kan bidra till att befästa ett strukturellt osynliggörande av såväl homofobi som främlingsfientlighet. Bakom begreppet mobbning kan rymmas övergrepp - fysiska, psykiska eller verbala - som handlar om rasism, homofobi eller sexism. Att inte angripa kärnan i dem utan att dölja vad det i grunden handlar om trivialiserar sexistiska, homofobiska eller rasistiska yttringar. Detta innebär i förlängningen att skolan inte ger en fostran i de mänskliga rättigheternas grundpelare om alla människor lika värde och rättigheter, utan reproducerar en icke önskvärd syn på kön, sexuell läggning, etnicitet och funktionshinder. Den nationella kartläggning som gjorts av kränkningar i skolan (Skolverkets rapportering av regeringsuppdrag, "Relationer i skolan – en utvecklande eller destruktiv kraft", 2002) visar på, dels generella kränkningar, dels kränkningar kopplade till kön, etnicitet och sexuell läggning. Ett lokalt främjandearbete förutsätter att man utifrån kartläggningsresultat formulerar problemställningar, sätter upp mål och genomför åtgärder kopplade till varje enskild del i kartläggningsresultatet. Behovet av att lyfta fram de olika diskrimineringsgrunderna är således inte föranlett av juridisk-tekniska gränsdragningsbehov utan av praktiska och demokratiska behov. Utredningen definierar i betänkandet begreppen "mobbning", och "trakasserier" och slår därvid fast att man kan utgå från att trakasserier är ett något mer vidsträckt begrepp som täcker också mindre hänsynslösa men ändå kännbara kränkningar av en elev. Ofta anses det typiska för mobbning vara upprepade kränkningar, vilket inte behöver gälla för trakasserier. Enligt förslaget skall en skola som fått kännedom om att en elev mobbats eller på annat sätt kränkts utreda omständigheterna kring de uppgivna trakasserierna samt vidta åtgärder för att förhindra en upprepning. Om skolan åsidosätter sina skyldigheter att ingripa mot trakasserier kan skolan bli skadeståndsskyldig. Utredningen slår fast att även mera bagatellartade företeelser naturligtvis bör motarbetas då de förekommer, men att sådana företeelser inte nödvändigtvis behöver påkalla några särskilda åtgärder från skolans sida när det inte är fråga om upprepade systematiska övergrepp mot en viss elev. HomO vill påpeka att utrednings- och åtgärdsskyldigheten inte kan vara förknippad med det krav på upprepning som normalt associeras med mobbning. HomO anser att resonemanget kring skolans ansvar när det gäller trakasserier bör förtydligas så att det blir fullständigt klart att skolan har ett utrednings- och åtgärdsansvar även vid enstaka trakasserier utan krav på upprepning. En annan sak är att vad som rimligen kan krävas när det gäller omfattningen och inriktningen på eventuella åtgärder får bedömas utifrån ett flertal olika omständigheter såsom art och omfattning av trakasserierna. En särskild lag? Utredningen har kommit till slutsatsen att diskriminering och andra kränkningar inom skolverksamheten m.m. bör regleras i en särskild lag. Utredningen konstaterar samtidigt att det på sikt kan bli fråga om att inarbeta bestämmelserna i en sammanförd diskrimineringslagstiftning. Mot bakgrund bl.a. av vad som redovisats ovan förordar HomO istället i första hand att alla bestämmelser om förbud mot diskriminering hålls ihop. Från elevernas utgångspunkt spelar det mindre roll i vilken lag reglerna finns än att de vet vad som är förbjudet. De föreslagna diskrimineringsreglerna bör alltså om möjligt anknyta till gällande lagstiftning på området. Till skillnad mot utredningens förslag anser dock HomO att sådan annan utbildningsverksamhet som i utredningens förslag anges under 2 § andra punkten i stället bör föras in i lagen (2001:1286) om likabehandling av studenter i högskolan (LLH). Möjligen kan den lagens rubrik behöva ändras. En följd av en uppdelad lagstiftning av det slag som HomO förordar i första hand skulle emellertid bli att möjligheten till skadestånd varierar beroende på vilken av lagarna som tillämpas. Enligt DFL och LLH utgår t.ex. inte något skadestånd för ekonomisk förlust vid diskriminering. Möjligheten att få ekonomiskt skadestånd bör därför införas både i DFL och LLH. Utredningen har inte ansett att sådana ändringar ingår i utredningsuppdraget. Enligt HomO:s uppfattning finns dock redan tillräckligt underlag för en sådan ändring (se SOU 2002:43). Om emellertid regeringen skulle ställa sig helt avvisande till att nu införa möjligheten till ekonomiskt skadestånd också i DFL och LLH ställer sig saken radikalt annorlunda. HomO anser att det vore oacceptabelt ur barnets synvinkel om möjligheten att få ersättning för ekonomisk skada skulle bli helt beroende på vilken lag barnets talan grundas på. I den situationen är det bättre att – som en tillfällig lösning – acceptera utredningens förstahandsförslag, alltså en separat lag för skolväsendet. HomO vill dock understryka vikten av att man vid ett senare tillfälle ser över lagstiftningen och inarbetar bestämmelserna i en sammanförd diskrimineringslagstiftning och att möjligheten att få ekonomiskt skadestånd införs över hela fältet. Undervisningens innehåll Av utredningens förslag framgår att man gör en inskränkning i vad som enligt lagförslaget skulle vara att anse som särbehandling. Inskränkningen avser undervisningens innehåll. HomO motsätter sig bestämt ett sådant synsätt generellt. När det gäller innehållet i de undervisningsmateriel som eleverna använder finns det idag ingen som har ett ansvar för att litteraturen inte innehåller kränkande beskrivningar av de i lag skyddsvärda grupperna. Vare sig Skolverket eller någon annan myndighet har ansvar för att granska läromedel. Eftersom böckerna tillhandahålls av skolan så kan eleverna inte uppfatta texterna som annat än sanktionerade av skolan. En genomgång av böcker som idag tillhandahålls av förlagen visar att man i en del av läromedlen avsedda för ungdomsskolans elever kan hitta beskrivningar av homosexualitet som avvikande och onormal. HomO har uppmärksammats på flera sådana fall. Det är givet att okommenterad användning av sådan litteratur kan uppfattas som kränkande av en enskild elev. Likaså kan följande exempel från verkligheten vara en illustration av hur undervisningens innehåll kan särbehandla och således borde omfattas av diskrimineringsbestämmelsernas tillämpningsområde. "Vi har haft en samlevnadsdag på mitt gymnasium. Eftersom de som arrangerade dagen utgick ifrån att alla elever är heterosexuella fann jag det hela mycket kränkande. I diskussionerna runt sexualitet satt vi i små grupper. Efteråt berättade min kompis för mig att flera personer i klassen hade gjort diskriminerande uttalanden om homosexuella, och jag känner mig jättekränkt." HomO vill betona att exemplen ovan inte handlar om teoretiskt konstruerade situationer utan visar på hur verkligheten ser ut. HomO vill vidare understryka att användandet av kränkande undervisningsmaterial i vissa fall skulle kunna definieras som trakasserier beroende på hur den undervisande läraren hanterar materialet. Okommenterad användning av kränkande undervisningsmaterial står även i strid med de främjanderegler som återfinns i såväl regeringsformen (RF) som LLH och utredningsförslaget. Av 1 kap. 2 § fjärde stycket RF framgår att det allmänna skall motverka diskriminering av människor på grund av bl.a. kön, etniskt ursprung, religiös tillhörighet, sexuell läggning och funktionshinder. Av 3 § LLH framgår att en högskola skall bedriva ett målinriktat arbete inom ramen för sin verksamhet för att aktivt främja studenters lika rättigheter oavsett bl.a. sexuell läggning. I utredningsförslagets 6 § har intagits en bestämmelse med motsvarande innebörd. Definitioner HomO ifrågasätter definitionen av skola i förslagets 3 §. Det ser märkligt ut att definiera begreppet "skola" som bl.a. "skola". Möjligen vore en bättre lösning att införa ett ytterligare stycke i 2 § i förslaget där man klargör att "med skola avses i denna lag även annan som bedriver sådan verksamhet som avses i första stycket". Betänkandets lagförslag innehåller en definition av trakasserier som har en vidare omfattning än definitionen i LLH och DFL. Även trakasserier som saknar samband med en diskrimineringsgrund skall enligt förslaget definieras som trakasserier. Resultatet av den föreslagna definitionen blir att ett missgynnande som, p.g.a. att det har samband med en diskrimineringsgrund, skall definieras som diskriminering enligt gällande EG-rätt även kan utgöra trakasserier i utredningsförslagets mening. En lärare som t.ex. kontinuerligt rättar en viss elevs prov på ett missgynnande sätt av skäl som har samband med någon av diskrimineringsgrunderna kan ju också sägas kränka den elevens person genom ett diskriminerande uppträdande. Under förutsättning av att det inte leder till olika rättsliga konsekvenser om en kränkning definieras som diskriminering eller trakasserier vållar dock detta måhända inga större problem. Regleringen av "annan utbildningsverksamhet" Som tidigare nämnts anser HomO att sådan annan utbildningsverksamhet som i utredningens förslag anges under 2 § andra punkten bättre hör hemma i LLH. Merparten av de utbildningsverksamheter som faller in under denna bestämmelse är utbildningar av högskolekaraktär och det framstår därmed som mer naturligt att dessa regleras av LLH. Det skulle för övrigt - enligt HomO:s uppfattning - framstå som märkligt om utbildningar vid t.ex. folkhögskolor eller polishögskolan skulle omfattas av en lag som inte bara förbjuder diskriminering men också trakasserier av annan art medan övriga högskolor inte träffas av liknande förbud. Avvikelser från gällande diskrimineringsbestämmelser Då det gäller den tekniska utformningen av lagförslaget har utredningen konstaterat att det finns goda skäl att utgå från LLH och annan nu gällande diskrimineringslagstiftning som i väsentliga delar bygger på EG-direktiv. Emellertid skiljer sig en rad av bestämmelserna i det nya lagförslaget från motsvarande bestämmelser i nu gällande diskrimineringslagstiftning. Enligt HomO:s mening bör det krävas starka skäl för att utforma bestämmelser i den nya lagen annorlunda än i redan gällande lagar. Endast i de fall där utredningens förslag leder till en klart förbättrad lagstiftning bör man överväga att införa bestämmelser med annorlunda formuleringar än motsvarande bestämmelser i övriga diskrimineringslagar. För att motverka tolkningssvårigheter bör man i sådana fall också införa motsvarande ändringar i de andra lagarna på området. Av förslagets 9 § framgår att en skola som fått kännedom om trakasserier skall vidta alla åtgärder som rimligen kan krävas av skolan för att förhindra fortsatta trakasserier. I LLH finns en motsvarande bestämmelse i 6 § med den skillnaden att högskolan skall vidta de åtgärder som skäligen kan krävas. HomO anser att det inte finns tillräckligt starka skäl att frångå den utformning som bestämmelsen fått i LLH. Förslagets 9 § skiljer sig vidare mot motsvarande bestämmelse i LLH genom bestämmelsens sista mening som stadgar att skyldighet att söka förhindra trakasserier inte bara uppkommer om skolan får kännedom om att en elev vid skolan anser sig ha blivit utsatt för trakasserier utan även uppkommer om skolan annars får kännedom om att en elev har trakasserats i samband med skolgången. Enligt HomO:s tolkning av 6 § LLH krävs emellertid inte att en elev som upplever sig trakasserad uttryckligen klargör detta för högskolan utan det räcker att skolan på annat sätt fått kännedom om förhållandet. HomO välkomnar dock ett förtydligande i lagtexten och motsvarande ändringar bör göras i de andra diskrimineringslagarna. Om regeringen inte är beredd att nu föreslå sådana motsvarande förtydliganden bör emellertid den nya lagens bestämmelser utformas på samma sätt som skett i LLH, detta för att undvika intrycket av att reglerna är materiellt olika. I betänkandet föreslås i 12 § införandet av ett speciellt diskrimineringsförbud beträffande underlåtenhet att vidta stöd- och anpassningsåtgärder för elever med funktionshinder. I LLH återfinns en liknande bestämmelse i 10 § av vilken framgår att förbudet mot direkt diskriminering även skall gälla vid underlåtenhet att vidta sådana åtgärder. HomO välkomnar införandet av en självständig bestämmelse i förslaget och menar att detta är en sådan klar förbättring att det finns skäl att avvika från strukturen i LLH. För att uppnå enhetlighet i lagstiftningen förordar HomO att 10 § i LLH ges motsvarande lydelse som förslagets 12 §. Utredningens förslag omfattar två paragrafer innehållande bestämmelser om bevisbördan i skadeståndsmål, 17 och 18 §§. I författningskommentaren konstateras att bestämmelserna i sak, i allt väsentligt, motsvarar 17 a § LLH även om de formulerats något annorlunda. Av den allmänna motiveringen framgår att utredningen anser att det uttryck den delade bevisbördan har fått i LLH inte är alldeles lämplig att använda i den nu aktuella lagen. Enligt utredningen kan man inte vid ett ordinärt domstolsförfarande dela upp bevisbördan beträffande samma förhållande på sätt som lagtexten i LLH anger. Istället bör enligt utredningen den skadelidande få styrka vissa objektiva förhållanden som tyder på otillåten särbehandling – ett faktiskt missgynnande i förhållande till elever som inte intar samma särställning. Sedan får skolan visa att detta missgynnande trots allt inte medför diskriminering i lagens mening. Enligt utredningen blir en regel om delad bevisbörda så som den formulerats i förslaget fördelaktigare för eleven än regeln i LLH och EG-direktivets bestämmelse eftersom eleven inte behöver göra antagligt att alla rekvisit för diskriminering etc. föreligger. HomO välkomnar i och för sig en bevisbörderegel som är fördelaktigare för eleven än den i nu gällande diskrimineringslagstiftning. HomO ställer sig dock frågande till vilka rekvisit som eleven enligt utredningens mening inte behöver styrka, dvs. på vilket sätt den föreslagna bevisbörderegeln blir fördelaktigare för eleven. Enligt HomO:s mening förefaller utredningens beskrivning av hur bevisbördan bör utformas motsvara den bestämmelse om bevisbörda som redan införts i bl.a. LLH. HomO ställer sig alltså frågande till om lagtexten i den bevisbörderegel som utredningen föreslår är bättre än motsvarande bestämmelse i LLH. Om utredningens avsikt är att bevisbördan i stort sett skall tillämpas på samma sätt som idag anser HomO, i linje med vad Ombudsmannen tidigare anfört om vikten av en enhetlig lagstiftning, att bevisbörderegeln bör ha samma utformning som regeln i LLH. HomO ställer sig vidare frågande till det resonemang som förs i betänkandet angående bevisbördan i skadeståndstvister rörande skolans ansvar att ingripa mot trakasserier. Utredningen konstaterar att eleven skall styrka, dels att trakasserier har förekommit, dels att skolan fått kännedom om detta. Bevisbördan går därefter över på skolan som kan frita sig på två olika sätt. Skolan kan visa att alla åtgärder som rimligen kunnat krävas har vidtagits för att hindra trakasserier. Utredningen menar vidare att skolan också går fri om man kan visa att rimliga åtgärder från dess sida inte skulle ha förebyggt trakasserierna. Detta resonemang avspeglas i förslagets 17 § sista mening "eller att trakasserierna inte har kunnat förhindras på detta sätt". HomO avstyrker den delen av förslaget. Skolans skyldigheter framgår av förslagets 9 §. Skolan är skyldig att vid kännedom om trakasserier göra allt som vid tidpunkten för åtgärderna objektivt sett kan anses rimligt, oavsett vad som sedermera visar sig skulle ha hjälpt. Det är just skolans underlåtenhet att ens göra rimliga försök att få stopp på trakasserierna som grundar rätt till skadestånd. HomO anser att det inte är rimligt att en skola som underlåter att vidta sådana åtgärder kan frita sig från ansvar genom att i efterhand visa att rimliga åtgärder inte skulle ha förebyggt trakasserierna. En lagstiftning formulerad på detta vis utgör ingen effektiv drivkraft för skolan att verkligen vidta alla rimliga åtgärder för att få stopp på trakasserier. Skolan skyddas mot alltför långtgående ansvar redan i och med att skolan endast behöver vidta "rimliga" åtgärder. Mot bakgrund av det sagda förordar HomO att den sista delen i sista meningen "eller att trakasserierna inte har kunnat förhindras på detta sätt" i förslagets 17 § stryks. Beträffande den regel om skadestånd som framgår av första stycket i förslagets 14 § anser HomO att det inte har framkommit några starka skäl till att här göra avsteg från formuleringen i 13 § LLH. HomO förordar därför att orden "skäligt" och "av någon betydelse" i första stycket i denna bestämmelse bör strykas. Vidare bör jämkningsregeln i bestämmelsens andra stycke ges samma utformning som motsvarande bestämmelse i 13 § sista stycket LLH. I lagförslagets 13 § föreslås att ett förbud mot repressalier införs. Förbudet har fått en annan utformning än det motsvarande förbudet i 11 § LLH, dels vad gäller bestämmelsens språkliga utformning, dels vad gäller repressalieförbudets omfattning. Utredningen har motiverat skillnaden i språklig utformning med att denna gör det lättare att formulera bevisregeln vid överträdelse av repressalieförbudet. Vad beträffar repressalieförbudets omfattning framgår av bestämmelsen i LLH att en högskola inte får utsätta en student eller sökande för repressalier på grund av att han eller hon bl.a. medverkat i en utredning enligt denna lag. Utredningen har emellertid valt att i förslaget inskränka repressalieregelns omfattning till fall då en elev anmält eller påtalat att skolan på ena eller andra sättet åsidosatt lagen. Enligt utredningens mening vore det att gå för långt att göra regeln tillämplig så snart som eleven medverkat i en utredning enligt lagen. HomO delar inte utredningens uppfattning att repressalieförbudet inte bör omfatta även medverkan i en utredning. Utredningen påstår att de flesta fall av utredningar inte kommer att gälla skolans försummelser utan handla om elevens kamrater. Detta motsägs emellertid av tidigare redogörelser i betänkandet exempelvis under rubriken Aktuella problem (2.3.2) där man hänvisar till Skolverkets rapport, Attityder till skolan (2000), varav framgår att fler elever känner sig kränkta av lärare än av skolkamrater. Mot bakgrund av det sagda anser HomO att bestämmelsen bör utformas på samma sätt som motsvarande bestämmelse i LLH, både vad gäller språklig formulering och bestämmelsens omfattning. Vad gäller bestämmelsen om handlingsplaner i förslagets 8 § föreslår utredningen att de frågor som programmet närmare skall behandla inte anges i den föreslagna lagen. Utredningen menar att i den mån föreskrifter behövs om detta kan de lämpligen tas in i de särskilda skolförfattningarna. Motsvarande bestämmelse återfinns i 5 § LLH. Av denna framgår att en högskola varje år skall upprätta en plan som skall innehålla en översikt över de åtgärder som behövs för att främja studenters lika rättigheter oavsett bl.a. sexuell läggning. Planen skall vidare innehålla en redogörelse för vilka av dessa åtgärder som högskolan avser att påbörja eller genomföra under det kommande året. Vidare framgår att en redogörelse för hur de planerade åtgärderna enligt ovan har genomförts skall tas in i efterföljande års plan. Enligt HomO:s mening finns det inte någon anledning att nu införa en mindre detaljerad bestämmelse än den motsvarande bestämmelsen i LLH varför HomO förordar att förslagets 8 § ges ett likalydande innehåll. HomO får i detta sammanhang påpeka att det i förslaget inte framkommit några skäl till att i regeln om direkt diskriminering i förslagets 10 § tala om en "jämförlig situation" i motsats till en "jämförbar situation" som är den lokution som används i övriga diskrimineringslagar, t.ex. 7 § LLH. HomO har tidigare påpekat att kravet på främjandearbete riskerar att bli verkningslöst om inte någon sanktion kopplas till underlåtelser att arbeta planmässigt (remissvar 2001-04-10). Utredningen har valt att i avvaktan på Diskrimineringskommitténs utredning av frågan inte ta med några regler om vite eller andra tvångsmedel mot skolorna i förslaget. Inställningen kan till nöds godtas men HomO får ändå i detta sammanhang påpeka att ombudsmännens erfarenheter visar att det är nödvändigt att sådana sanktionsmöjligheter införs i diskrimineringslagarna. HomO anser att det i betänkandet inte har redovisats tillräckliga skäl för att frångå den formulering om indirekt diskriminering som används i 8 § LLH. HomO anser därför att förslagets 11 § istället bör formuleras på sätt som görs i den lagen. Ombudsmannen anser inte att det finns några tungt vägande skäl för att, till skillnad från vad som gäller i övriga diskrimineringslagar, t.ex. 8 b § LLH, föra in förbudet mot instruktion att diskriminera i förslagets 10 § om förbud mot direkt diskriminering. HomO förordar istället att som i övriga diskrimineringslagar en självständig bestämmelse med förbud mot instruktion att diskriminera införs i den nya lagen. Positiv särbehandling? I betänkandet föreslås att det undantag från bestämmelsen om direkt diskriminering som i LLH återfinns i 7 § andra stycket ges en annan utformning. Anledningen till detta är att diskrimineringsbegreppet, enligt utredningens mening, får en mera speciell betydelse inom skolverksamheten eftersom författningarna bygger på att vissa kategorier elever skall få en utbildning som är speciellt lämpad för dem, t.ex. invandrare, samer och vissa funktionshindrade. När sådana regler tillämpas vid utbildningen kan det inte innebära diskriminering även om en viss elev anser sig missgynnad. Utredningen konstaterar att detta kan anses framgå redan av att eleven då inte behandlas sämre än elever "i en jämförbar situation" men att det ändå finns anledning att klargöra saken genom ett uttryckligt undantag från förbudet mot missgynnande. Enligt HomO:s mening är det inte nödvändigt att införa ett sådant undantag. Som utredningen själv redan har konstaterat skulle en situation där en elev särbehandlas t.ex. på grund av ett funktionshinder för att eleven skall kunna tillgodogöra sig undervisningen inte falla under förbudet mot direkt diskriminering eftersom eleven då inte befinner sig i en jämförbar situation. Man kan möjligen även - åtminstone i vissa fall - fråga sig om eleven överhuvudtaget kan anses missgynnad. HomO avstyrker införandet av en bestämmelse som snarast, men felaktigt, för tankarna till positiv särbehandling för att tydliggöra ovanstående, speciellt mot bakgrund av att syftet med undantaget ändå kan tillgodoses genom en korrekt tillämpning av grundregeln om direkt diskriminering. Preskription I betänkandet föreslås att en särskild preskriptionstid om två år skall gälla i mål om diskriminering och repressalier. Däremot föreslås denna preskriptionstid inte gälla i fråga om trakasserier, vare sig de förekommit från skolans sida eller skolan försummat att ingripa mot trakasserier från andra. Som HomO tidigare har anfört innebär den definition av trakasserier som utredningen föreslagit att ett handlande som definieras som diskriminering även kan omfattas av trakasseribestämmelsen. Det sagda innebär att samma handlande skulle kunna komma att omfattas av olika preskriptionstider. En sådan ordning framstår som mindre lyckad varför HomO förordar att den särskilda preskriptionstiden om två år får gälla även för trakasserier. Tillsyn I första stycket i förslagets 15 § anges att Skolverket, på sitt område, skall ha tillsyn över att lagen följs. Bestämmelsen är enligt betänkandet avsedd endast som en erinran om Skolverkets ställning vilken redan framgår av dess instruktion (2002:1160). Meningen är alltså inte att utvidga skyldigheterna för verket. HomO anser inte att en sådan erinran bör införas i den föreslagna lagen. Också andra myndigheter utövar ansvar på skolans område, t.ex. beträffande arbetsmiljön och det har inte framkommit tillräckliga skäl för att erinra just Skolverket om dess ställning. HomO kan inte se att gränsdragningen mellan ombudsmännen i fråga om tillsyn över den föreslagna lagen skulle medföra några större problem. Då en elev har diskriminerats av flera olika orsaker och en anmälan därmed rör flera olika ombudsmäns verksamhetsområden kan detta lösas genom att den ombudsman som ärendet främst anses beröra handlägger ärendet och vid en eventuell rättegång stödjer sig på bestämmelsen i förslagets 19 § andra stycket i förslaget som ger en ombudsman möjlighet att i en rättegång också föra annan talan. Flera ombudsmän kan också föra talan parallellt och målen handläggas gemensamt. HomO har inte något att invända mot att även BO får tillsyn över den föreslagna lagen. HomO anser dock att BO:s tillsynsansvar i så fall bör utsträckas till att gälla även elever över 18 år i gymnasieskolan och i vissa andra skolformer. Beslut i detta ärende har fattats av ombudsmannen Hans Ytterberg efter föredragning av juristen Sofie Gustafsson. I den slutliga behandlingen av ärendet har deltagit också utbildningsdirektören Christine Giljam Hans Ytterberg Sofie Gustafsson (dnr 397-2004) |
|
|
|
|
|
HomO | Box 3327, 103 66 Stockholm | E-post: homo@homo.se | Telefon: 08 - 508 887 80 | Fax: 08 - 508 887 90 |
|||||||||
 |
 |
||||||||
