 |
|||||||||
    |
|||||||||
 |
Utskriftsformat Ändra textstorlek
|
||||||||
|
|
|
|
HomO har upphört som myndighet. Den 1 januari 2009 slogs myndigheten samman med DO, HO och JämO till Diskrimineringsombudsmannen, DO. Samtidigt ersattes de gamla lagarna med ny lagstiftning. En del material på denna webbplats kan därför vara inaktuellt.
Gå in på www.do.se om du vill veta mer.
2005-09-09 Yttrande över Framtidens kriminalvård Justitiedepartementet 103 33 STOCKHOLM Yttrande över betänkandet Framtidens kriminalvård (SOU 2005:54) Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) har anmodats att yttra sig över betänkandet Framtidens kriminalvård (SOU 2005:54) och får med anledning härav anföra följande. Med utgångspunkt i Ombudsmannens uppdrag och ansvarsområde begränsas yttrandet till att avse sådana aspekter av betänkandet som kan antas ha bäring på rätten till likabehandling oavsett sexuell läggning. En individuell verkställighetsplan Kommittén föreslår att en verkställighetsplan skall fastställas för var och en som dömts till en kriminalvårdspåföljd. Verkställighetsplanen skall vara individuellt utformad efter förhållandena i det enskilda fallet. Ombudsmannen har inget att invända mot förslaget i sig, men får när det gäller verkställighetsplanens utformning och innehåll framhålla följande. Verkställighetsplanens utformning Kommittén anför ett antal faktorer som bör vägas in vid bedömningen av verkställighetsplanens utformning. Bland annat bör hänsyn tas till hur risken för att den dömde begår nya brott under och efter verkställigheten kan minimeras. Kommittén menar att sådana faktorer kan komma att påverka val av anstaltsplacering. Ombudsmannen har tillsammans med Kriminalvårdsstyrelsen diskuterat frågan om verkställighetsplaneringens och anstaltsplaceringens betydelse för att minimera risken för diskriminering och trakasserier. Frågan aktualiserades i samband med att HomO granskade kriminalvårdens arbete för att förebygga diskriminering på grund av sexuell läggning (Dnr 342/04). Bakgrunden till granskningen var i korthet att Ombudsmannen tagit emot anmälningar från intagna som känt sig diskriminerade eller trakasserade av skäl som hade samband med sexuell läggning. Även Justitieombudsmannen (JO) hade uppmärksammat Ombudsmannen på att JO vid inspektion träffat intagna som rapporterat om svårigheter som homo- och bisexuella intagna upplever. Mot denna bakgrund, och med anledning av HomO:s granskning, reviderade Kriminalvårdstyrelsen sin handlingsplan rörande brott med rasistiska, främlingsfientliga och homofobiska inslag samt diskriminering på grund av etnisk och religiös tillhörighet, sexuell läggning samt funktionshinder. Av handlingsplanen framgår nu bl.a. följande. "Vid verkställighet och anstaltsplacering skall risk för att klienten drabbas av diskriminering, trakasserier, våld och hot om våld som har samband med etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning samt funktionshinder beaktas." I förhållande till förslagen i betänkandet får HomO därför särskilt framhålla att utformningen av verkställighetsplanen även bör ta hänsyn till om det finns risk för att den dömde begår brott som avser att kränka andra intagna eller personal med avseende på bl.a. sexuell läggning. Detta för att minska risken för våld, hot om våld, trakasserier och diskriminering av detta slag. Några faktorer som kan tänkas peka på sådana risker är om en intagen dömts för hets mot folkgrupp eller andra s.k. hatbrott eller har anknytning till vitmaktideologiska eller andra extremistgrupperingar. Verkställighetsplanens innehåll Angående verkställighetsplanens innehåll föreslår HomO att det tydligt bör framgå av skötsamhetskraven att trakasserier och kränkningar på grund av sexuell läggning inte accepteras vare sig trakasserierna riktas mot andra intagna eller mot personal. HomO stödjer kommitténs förslag om att det bör framgå av verkställighetsplanen vilka sanktioner som kan komma ifråga vid misskötsamhet och brott mot de allmänna reglerna. Ombudsmannen välkomnar kommitténs förslag om införande av ett förmånssystem. Ombudsmannen har, som nämns i betänkandet, tidigare i år riktat kritik mot kriminalvården på grund av brister i arbetet med de intagnas attityder och värderingar. Den bild som HomO fått under granskningen av Kriminalvården är att åtminstone vissa anstalter starkt präglas av interna normer, som i övriga samhället vore helt oacceptabla. Dessa normer och regler för livet och verksamheten i anstalten upprätthålls av de intagna genom trakasserier, hot och våld, medan Kriminalvården till synes närmast intagit rollen som passiv iakttagare vars enda ingripandemöjlighet består i att flytta bort den person som myndigheten misslyckas med att skydda från övergrepp. HomO:s kritik om brister i arbetet med de intagnas attityder och värderingar är allvarlig, särskilt om man utgår från att de intagna skall förberedas för frigivning. Införandet av ett förmånssystem kan minska risken för öppet våld och trakasserier samt ge kriminalvården större möjligheter att påverka de intagnas beteende. Detta förutsätter dock att det inom ramen för olika typer av påverkansprogram (se avsnitt om den intagnes rätt till lämplig sysselsättning) ges tillräckligt utrymme för att behandla frågor rörande demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter. En annan given förutsättning för att förmånssystemet ska få önskvärd effekt är att de förmåner som erhålls genom uppflyttning i systemet verkligen upplevs som positiva och därmed kan fungera som drivkrafter för förändring. Vissa grundläggande rättigheter Kommittén konstaterar att redan fängelsestraffet i sig innebär en inskränkning av de rättigheter som gäller för människor i frihet och att tillämpningen av förmånssystemet inte, med undantag för vad som kan följa av hänsyn till allmän säkerhet och ordning, får innebära att livssituationen för den intagne pressas alltför långt under den nivå som gäller för människor i frihet. Utgångspunkten även i den nya lagen måste därför vara att även intagna har vissa grundläggande rättigheter. Kommittén refererar till vissa grundläggande mänskliga rättigheter som finns angivna i grundlagen och pekar då särskilt på 2 kap. 4-6 §§ regeringsformen samt på den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Kommittén lyfter fram att utgångspunkten i dessa dokument är att alla personer har rätt att bli behandlade med respekt för sin person. Vidare innebär efterlevandet av dessa dokument att fängelsepåföljden inte får innebära någon risk för att den intagne blir utsatt för fysiska eller psykiska övergrepp vare sig av personal eller av andra intagna. Mot denna bakgrund landar kommittén i slutsatsen att den nuvarande bestämmelsen i 9 § KvaL bör överföras till den nya lagen (1 kap. 4 § i författningsförslaget). 4 § Den dömde skall behandlas med aktning för hans eller hennes människovärde och bemötas med förståelse för de särskilda svårigheter som kan vara förenade med verkställigheten. Den dömde skall visa hänsyn mot Kriminalvårdens personal och andra personer som han eller hon kommer i kontakt med under verkställigheten. Ombudsmannen har inget att invända mot att nuvarande bestämmelse överförs till den nya lagen, men paragrafen är mycket allmänt formulerad. Den nya lagen bör på ett tydligare sätt markera Kriminalvårdens skyldighet att säkerställa att den dömde under anstaltsvistelsen inte utsätts fysiska eller psykiska övergrepp i form av t.ex. våld, hot om våld, trakasserier, diskriminering eller annan kränkande behandling, vare sig av personal eller av andra intagna. De dokument som kommittén sålunda refererar till innehåller krav på skydd mot diskriminering som omfattar även intagna inom Kriminalvården. Ett frihetsberövande kan i sig inte tillåtas innebära att exempelvis rätten till likabehandling oavsett sexuell läggning inskränks. En brist är vidare att betänkandet inte nämner det allmännas skyldighet enligt grundlagen (1 kap. 2 § fjärde stycket regeringsformen) att motverka diskriminering bl.a. på grund av sexuell läggning. Den intagnes rätt till lämplig sysselsättning Enligt kommittén uppfylls idag inte lagens krav på att intagna skall tillhandahållas lämplig sysselsättning i form av arbete, utbildning eller annan verksamhet som underlättar anpassningen till samhället och minskar risken för att han eller hon begår nya brott. Kommittén anser att utbudet av såväl studier som arbete måste förbättras. HomO har i samband med det tidigare nämnda granskningsärendet om kriminalvårdens arbete för att förebygga och motverka diskriminering på grund av sexuell läggning, aktualiserat behovet av utbildningsåtgärder som syftar till att förändra ogynnsamma attityder och värderingar bland de intagna. Enligt HomO ligger det inte bara i kriminalvårdens intresse att verka för en ökad respekt för alla människors lika värde och rättigheter oavsett sexuell läggning - eller andra diskrimineringsgrunder för den delen. Detta är i allra högsta grad ett samhälleligt intresse. Rätten till likabehandling oavsett sexuell läggning är en grundläggande mänsklig rättighet, ingen förhandlingsbar förmån. Kriminalvården har ett stort och viktigt uppdrag att förbereda de intagna för frigivning och i detta uppdrag ingår att förmedla demokratiska värden och respekt för de mänskliga rättigheterna. Kriminalvården hänvisar i Handlingsplan rörande brott med rasistiska, främlingsfientliga och homofobiska inslag samt diskriminering på grund av etnisk och religiös tillhörighet, sexuell läggning samt funktionshinder till att frågor rörande diskriminering kan diskuteras inom ramen för klientutbildning på anstalt. Det är alltså ett förslag på när kriminalvårdens personal, om de anser det lämpligt, inom ramen för olika påverkansåtgärder kan dryfta dessa frågor med de intagna. Vidare ger planen exempel på andra utbildningssituationer som skulle kunna inkludera frågor rörande diskriminering. Frågan om rätten till likabehandling som en mänsklig rättighet och arbetet för att motverka trakasserier bland de intagna görs på detta sätt beroende av kompetensen och engagemanget hos enskilda anställda. Att det inte finns en etablerad metod och utbildning om demokrati och mänskliga rättigheter där även frågan om rätten till likabehandling ingår är inte en acceptabel ordning. Dessa frågor bör systematiskt och kontinuerligt inkluderas i utbildning eller påverkansprogram för samtliga intagna (givetvis under förutsättning att de valt att delta i någon form av sysselsättning). Gemensamhet med andra intagna och avskiljande från gemensamheten När det gäller fall av våld, hot om våld, trakasserier, diskriminering eller annan kränkande behandling mellan intagna, är det den som gör sig skyldig till ett oacceptabelt beteende som bör avskiljas från de övriga, om andra åtgärder misslyckats. Detta innebär att i de fall då ett flertal intagna t.ex. trakasserar en annan intagen bör denna situation behandlas på samma sätt som vid s.k. kollektiv arbetsvägran. Det innebär att kollektivet avskiljs, vilket sänder en tydlig signal om att det inte är den utsatte som utgör problemet. I akuta situationer måste däremot naturligtvis den utsattes personliga säkerhet sättas före en ur diskrimineringssynpunkt optimal behandling. Att avskilja den redan utsatte kan säkert ses som den ”enkla lösningen”, men det finns flera risker förknippat med detta förfarande. Framförallt uppmuntrar en sådan åtgärd ett fortsatt oacceptabelt beteende genom att förövarna upplever att de vunnit framgång med sina trakasserier. Men dessutom finns en risk att den utsatte upplever att han eller hon faktiskt är en del av problemet, med dålig självkänsla och andra psykiska problem som följd. Härutöver finns också en risk att den utsatte drabbas av indirekt diskriminering om ett avskiljande leder till sämre möjligheter att arbeta eller studera. Det senare problemet aktualiserades i ett av Ombudsmannen nu avgjort ärende (Dnr 310/04). Av beslutet framgår att personalen på anstalten valde att flytta bort den person som myndigheten i det här fallet misslyckades med att skydda från övergrepp. Personen placerades på en s.k. roavdelning vilket ledde till begränsade möjligheter till exempelvis arbete och studier jämfört med vad som erbjuds på vanliga avdelningar. Ombudsmannen konstaterade i beslutet att ”[d]etta sätt att ’lösa’ problemet riskerar därmed att medföra indirekt diskriminering, i NN:s fall på grund av sexuell läggning. Det är inte tillåtet. Att förflyttningen i förevarande fall enligt uppgift skedde på NN:s egen begäran förändrar inte den bedömningen. Från hans utgångspunkt har det rimligen inte funnits något egentligt alternativ till att begära placering i avskildhet, om han ville undvika risk för fortsatta trakasserier, hot och våld. Det är anstaltens ansvar, inte NN:s, att garantera säkerheten för de intagna där.” Kompetensförsörjning Några riktlinjer i lag om personalstrukturen kan enligt kommitténs mening inte ges. Kommittén pekar istället på att det faller inom kriminalvårdens ansvar att se till att personalen kan svara upp mot de höga krav som ställs på verksamheten. Inom kriminalvården pågår sedan 2002 ett arbete med att höja personalens kompetens. Kommittén förutsätter att detta arbete fortsätter och att resurser också avsätts för detta arbete. Det är särskilt anstaltspersonalens kompetens som behöver höjas samt att särskilda krav bör ställas på personalen inom ramen för programverksamheten. HomO instämmer i detta. Det finns i det sammanhanget skäl att påminna om vad som framhållits i andra utredningssammanhang, nämligen vikten av att den mest erfarna och kompetenta personalen återfinns i arbetet med de mest problemtyngda intagna. För att säkerställa en sådan ordning krävs satsningar både på kompetensutveckling och på att dessa anställda får chans till en tillräckligt god löneutveckling, allt för att stävja tendenser till att anställda inom Kriminalvården ”kvalificerar sig bort från att behöva” arbeta med de tyngst kriminellt belastade intagna. HomO får avslutningsvis även här betona kriminalvårdens ansvar för att värna om de mänskliga rättigheterna, enskildas säkerhet, för att förebygga återfall i brott och förbereda de intagna för samhällslivet. För leva upp till detta ansvar måste Kriminalvården arbeta med värderings- och attitydfrågor bland de intagna inom ramen för programverksamheten. Detta kräver utarbetande av strategier för hur detta ska ske på ett kontinuerligt och heltäckande vis, men även en ökad kompetens bland personalen i frågor som rör mänskliga rättigheter vid alla former av myndighetsutövning. Beslut i detta ärende har fattats av ombudsmannen Hans Ytterberg efter föredragning av utvecklingsdirektören Marie Lindberg. Hans Ytterberg Marie Lindberg (dnr 466-2005) |
|
|
|
|
|
HomO | Box 3327, 103 66 Stockholm | E-post: homo@homo.se | Telefon: 08 - 508 887 80 | Fax: 08 - 508 887 90 |
|||||||||
 |
 |
||||||||
