 |
|||||||||
    |
|||||||||
 |
Utskriftsformat Ändra textstorlek
|
||||||||
|
|
|
|
HomO har upphört som myndighet. Den 1 januari 2009 slogs myndigheten samman med DO, HO och JämO till Diskrimineringsombudsmannen, DO. Samtidigt ersattes de gamla lagarna med ny lagstiftning. En del material på denna webbplats kan därför vara inaktuellt.
Gå in på www.do.se om du vill veta mer.
2005-11-29 Makt att forma samhället och sitt eget liv - jämställdhetspolitiken mot nya mål (SOU 2005:66) Regeringen Näringsdepartementet 103 33 Stockholm Yttrande över betänkandet Makt att forma samhället och sitt eget liv - jämställdhetspolitiken mot nya mål (SOU 2005:66). Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) har anmodats att yttra sig över betänkandet Makt att forma samhället och sitt eget liv - jämställdhetspolitiken mot nya mål (SOU 2005:66) och får med anledning härav anföra följande. Jämställdhetspolitikens framtida mål och inriktning Förslag angående delmål avseende kvinnors och mäns lika möjligheter till kroppslig integritet och motverkandet av mäns våld mot kvinnor. Utredningen menar att jämställdhetspolitiken idag förväntas hantera många olika typer av våld som inte primärt kan härledas ur en jämställdhetsproblematik. Utredningen menar att det visserligen är ytterst angeläget att alla former av våld motverkas och att olika kategorier av offer för alla typer av våld får samhällets hjälp och stöd, men att det inte är just jämställdhetspolitikens uppgift att hantera alla olika typer av våld som t.ex. mäns våld mot män, kvinnors våld mot män, eller våld i samkönade relationer etc. Av utredningens resonemang i den här delen drar HomO slutsatsen att utredningen menar att jämställdhetspolitiken tar sikte på att kvinnor, som tycks förutsättas vara heterosexuella per definition, inte skall utsättas för det våld som män, oavsett sexuell läggning, utövar. Med ett sådant perspektiv blir våld mot kvinnor som utövas av andra kvinnor, våld av män mot män eller av kvinnor mot män svårt att analysera och framförallt osynliggjort. Dessutom cementerar det uppfattningen av heterosexualiteten som norm. Utredningen föreslår att detta nya delmål även skall inkludera arbetet mot prostitution och trafficking. Det bör även här påpekas att det inte bara är kvinnor som drabbas av prostitution och trafficking. Till exempel är homosexuella relationer fortfarande straffbara i många länder vilket gör homo- och bisexuella personer, inte minst lesbiska kvinnor, sårbara för människohandel i deras strävan och hopp om att finna en drägligare tillvaro i ett annat land. Även här är det således tydligt att begränsningen till mäns våld mot kvinnor riskerar att osynliggöra vissa andra särskilt utsatta grupper, också homo- och bisexuella män samt barn och ungdomar. HomO välkomnar att utredningen ändå framhåller att alla kvinnor inte lever under samma villkor och att en ensidig betoning på ojämlikheten mellan könen döljer andra former av förtryck. I detta sammanhang lyfter utredningen fram att många fenomen som drabbar kvinnor inte enbart kan förklaras som ett uttryck för könsmakt utan att man även måste fråga sig hur kön samvarierar med andra maktordningar baserade på klass, sexuell läggning, nationalitet och etnicitet. Här snuddar utredningen vid begreppet intersektionalitet, men tar inte resonemanget vidare utan nöjer sig med att ta avstånd från den överdrivna och ensidiga fokuseringen på könsmaktordningen som enda förklaringsfaktor, vilken präglade t.ex. utredningen om kvinnofridsuppdragen. Hur skall jämställdhetspolitiken i framti-den utformas för att ta hänsyn till dessa olika villkor och former av förtryck? Menar utredningen ändå att jämställdhetspolitiken inte ska omfatta homofobiskt våld eller våld i samkönade relationer i allmänhet, men däremot homofobiskt våld mot kvinnor och våld i en relation mellan två kvinnor i synnerhet? Utredningen ger inga svar på dessa frågor. Sammanfattningsvis menar HomO att även om ett nytt politikområde avseende våld skulle tillskapas kan detta inte innebära att man inom jämställdhetspolitiken i allmänhet och när det gäller frågan om våld i synnerhet fortsätter att behandla kvinnor och män som enhetliga homogena grupper. Alla kvinnor och män har en sexuell läggning och det innebär inte alltid heterosexuell läggning. Det finns också tydliga kopplingar mellan homofobi och ojämställdhet vilket ställer krav på att såväl homofobiskt våld som våld i samkönade relationer uppmärksammas inom jämställdhetspolitikens område. Utredningens avgränsningar avseende delmålet Utredningen anser som tidigare nämnts att jämställdhetspolitiken inom ramen för detta delmål bör avgränsas till att endast omfatta de typer av våld som direkt kan härledas ur en ojämlik relation mellan kvinnor och män. Frågan kvarstår ändå, enligt HomO:s uppfattning, hur sådant våld rent generellt skall kunna skiljas från sådant mäns våld mot kvinnor som inte i sig beror på kön. Det ger utredningen inte något svar på och därmed kvarstår intrycket att utredningens mening är att en mans våld mot en kvinna per definition alltid skall anses bero just på detta. Utredningens bedömning härutöver att möjligheten bör övervägas att tillskapa ett eget politikområde eller en särskild samordningsfunktion för regeringens politik rörande våld i vid mening, inte enbart mäns våld mot kvinnor, delas av HomO. Den problematik som utredningen beskriver består i att det idag saknas ett politikområde vars övergripande mål är att motverka alla former av våld. Det-ta leder till att arbetet mot mäns våld mot kvinnor, som egentligen borde vara ett mer nyanserat och differentierat delmål under ett större övergripande mål, tvingas att inkludera frågor som inte primärt kan härledas ur en jämställhetsproblematik. Det finns ett tydligt behov av att ta ett samlat grepp för att motverka och förebygga alla olika typer av våld samt att stärka stödet till alla brottsoffer och särskilt för de grupper som är särskilt utsatta. Homo- och bisexuella är som grupp betraktat en sådan särskilt utsatt grupp. De homofobiska brotten har ökat konstant sedan SÄPO började registrera denna typ av brott år 2000. Arbetet mot det homofobiska våldet kräver nu krafttag och bör därför behandlas som ett eget delmål. Indikatorer bör tas fram på samma sätt som utredningen föreslår att resultatet från ULF-undersökningarna används för att mäta kvinnors utsatthet för hot och våld. Dessa undersökningar skulle kunna inkludera också frågor om homo- och bisexuellas utsatthet för våld och hot. Eftersom frågan om våld i vidare mening är en tvärsektoriell fråga som kräver samarbete över en rad olika områden och departement vore det lämpligt om ansvaret för alla olika typer av våld finns samlat på ett ställe, men att arbetet bedrivs just tvärsektoriellt. Ny Jämställdhetsmyndighet Utredningen föreslår i enlighet med direktiven för uppdraget att en ny jämställdhetsmyndighet bildas. Det finns flera anledningar till att HomO är kritisk till det förslaget. En grundläggande invändning är att det skulle bidra till att ytterligare öka den splittrade hanteringen av de olika diskrimineringsgrunderna. Jämställdhet mellan kvinnor och män får anses innebära att kvinnor och män i alla avseende har samma rättigheter och möjligheter. Det är i själva verket en annan definition på avsaknad av könsdiskriminering i vid mening. I dag finns en hierarkisk ordning mellan olika skyddade diskrimineringsgrunder. Direktiven till denna utredning är bara ytterligare ett i raden av exempel som ger uttryck för denna syn. Det är angeläget att i det politiska arbetet visa att alla diskrimineringsgrunderna är lika viktiga och kompletterande, varför förutsättningarna även för att främja lika rättigheter och möjligheter oavsett främst kön, sexuell läggning, etniskt tillhörighet, religion eller funktionshinder bör vara likadana. Direktiven för detta uppdrag och utredningens förslag i den här delen ger helt andra signaler. Ombudsmannens uppfattning är att såväl lagstiftning som policy och organisatoriska lösningar rörande diskriminering så långt det är möjligt bör behandla och omfatta samtliga skyddade diskrimineringsgrunder i ett samlat grepp. Flera av de uppdrag som föreslås gälla för den nya jämställdhetsmyndigheten skulle innebära en ökad splittring av hanteringen av de olika diskrimineringsgrunderna på såväl nationell som lokal och regional nivå. Bland annat föreslås att myndigheten skall stödja och samordna arbetet mellan länsstyrelserna som i sin tur skall få i uppdrag att översätta de nationella jämställdhetspolitiska målen till regionala mål och utifrån detta utarbeta en länsstrategi. Länsstyrelserna har idag varierande kompetens när det gäller de olika diskrimineringsgrunderna och diskriminering p.g.a. sexuell läggning är i princip en icke-fråga. Det här förslaget skulle bidra till en ökad hierarkisering och splittring på regional nivå istället för att bidra till att samla greppet och kompetensen kring diskrimineringsfrågorna. Regeringen har redan gett Diskrimineringskommittén i uppdrag (Dir 2002:11) att se över ombudsmännens framtida organisering. Alla ombudsmännen har i dag i uppdrag att också arbeta med att på olika sätt främja lika rättigheter och möjligheter var och en på sin grund. Överlappningen mellan ombudsmännens uppdrag och vissa andra myndigheter med delvis liknande uppgifter är inte problemfri redan idag. Att nu inrätta en ny jämställdhetsmyndighet skulle ytterligare förstärka dessa otydligheter. Dessutom skulle det medföra att samtliga ombudsmän mot diskriminering - utom HomO - skulle ha utrustats med en ”sidomyndighet” för olika främjande och förebyggande insatser avseende sina olika diskrimineringsgrunder. Att i detta läge inte tillskapa en liknande myndighet eller motsvarande resurser för att systematiskt förebygga också diskriminering på grund av sexuell läggning, förstärker intrycket att detta område inte är prioriterat. Å andra sidan är tillskapandet av en sådan sidomyndighet när det gäller homofobi och diskriminering på grund av sexuell läggning inte heller primärt något som Ombudsmannen förordar. I stället bör alla frågor om tillskapandet av nya myndigheter inom dessa områden anstå till dess att Diskrimineringskommittén kommit med sitt slutbetänkande. HomO avstyrker därför förslaget om att inrätta en ny jämställdhetsmyndighet. ________________ Beslut i detta ärende har fattats av ombudsmannen Hans Ytterberg efter föredragning av utvecklingsdirektören Marie Lindberg. I beredningen har även utvecklingsdirektören Christine Gilljam deltagit. Hans Ytterberg Marie Lindberg (dnr 582-2005) |
|
|
|
|
|
HomO | Box 3327, 103 66 Stockholm | E-post: homo@homo.se | Telefon: 08 - 508 887 80 | Fax: 08 - 508 887 90 |
|||||||||
 |
 |
||||||||
