             |
|||||||||||||||
 |
Utskriftsformat Ändra textstorlek
|
||||||||||||||
|
|
|
|
 Heteronormen och homofobiska hatbrott är två sidor av samma mynt. Heteronormen talar om för oss hur vi ska vara – och de som bryter mönstret riskerar att utsättas för homofobiska hatbrott. Det säger Eva Tiby, docent i kriminologi vid Stockholms universitet, som är specialiserad på homofobiska hatbrott. Eva Tiby har undersökt homofobiska hatbrott på olika sätt sedan mitten av 1990-talet. Hon har bland annat tittat på hur vanliga de är, på olika brottstyper och var brotten sker. Under 2007 och 2008 studerar hon närmare vilka gärningsmännen till dessa brott är. Homofobiska hatbrott är tacksamma ur mediesynpunkt. Där finns ”kittlande” ingredienser; sexuell läggning, hat och brott. Ofta återges de grövsta brotten och som mediekonsument kan man få intrycket att hatbrott med homofobiska motiv ökar. Men är det så?
– Högst upp finns mord. De är inte så många men de finns. I mellanskiktet finns exempelvis misshandel. På botten av pyramiden finns den stora mängden brott – förolämpningar, trakasserier, hot, mobbning, skadegörelse. – Ibland skymmer mediebilden av det råa våldsamma hatbrottet sikten för det som inträffar varje dag, i skolor, på arbetsplatser eller på allmän plats. I stället för termen homofobiska hatbrott talas det ibland om heteronormativa brott. Bland dem som begår hatbrott dominerar inte personer som tillhör en organisation med uttalad homofobisk ideologi – utan förövarna finns bland skolkamrater, i nöjeslivet, på nätet – i vardagen. Brotten är en följd av heteronormens statusordning som gör det legitimt att behandla dem som bryter mot normen på nedsättande och kränkande sätt. – Det diskuteras om den homofobiska jargong som finns till exempel bland vissa ungdomar bara är harmlösa uttryck och att det inte ligger skadligt uppsåt bakom. Man kan då fundera över varför ett ord som ”bögjävel” är så pass vanligt. Ord som ”heterojävel” hörs inte lika ofta. En del skolor har infört nolltolerans mot kränkande språkbruk - vilket är en markering, säger Eva Tiby. Men det räcker inte att förbjuda – man måste också förklara varför. Och ta reda på varför språkbruket används genom ”att sätta upp en spegel” framför dem som använder det. – Jag tänker på de tonåringar som till en början känner sig glada, fria och stolta över sin homo- eller bisexuella läggning men som varje dag får höra nedsättande ord. Det är lätt att sätta en skamstämpel på en människa. I mötet med offer för hatbrott är medvetenhet om heteronormen – den för givet tagna föreställningen att heterosexuell läggning är det normala och naturliga – en grundförutsättning. Ingen vill verka fördomsfull men normen är inpräntad sedan barnsben och behöver göras synlig. – För en tid sedan utbildade jag kring hatbrott för socialtjänsten i en kommun. Någon sa: ”Det är svårt nog att ta hand om normala brottsoffer.” Det är ingen illvilja bakom ett sådant uttalande, utan brist på självreflektion och kunskap – som går att åtgärda. Eva Tibys tips till personal som arbetar i socialtjänst, med ungdomar, i brottsförebyggande verksamhet och som möter offer för homofobiska brott:
|
|
|
|
|
|||||||
HomO | Box 3327, 103 66 Stockholm | E-post: homo@homo.se | Telefon: 08 - 508 887 80 | Fax: 08 - 508 887 90 |
|||||||||||||||
 |
 |
||||||||||||||
