HomO - 071218 Yttrande över betänkandet Äktenskap för par med samma kön

Utskriftsformat

Ändra textstorlek

HomO har upphört som myndighet. Den 1 januari 2009 slogs myndigheten samman med DO, HO och JämO till Diskrimineringsombudsmannen, DO. Samtidigt ersattes de gamla lagarna med ny lagstiftning. En del material på denna webbplats kan därför vara inaktuellt. Gå in på www.do.se om du vill veta mer.

2007-12-18

Yttrande över betänkandet Äktenskap för par med samma kön - Vigselfrågor (SOU 2007:17)

Justitiedepartementet
103 33 STOCKHOLM

Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) har anmodats att yttra sig över betänkandet Äktenskap för par med samma kön - Vigselfrågor (SOU 2007:17). Ombudsmannen får med anledning härav redovisa följande synpunkter.

Äktenskap för par av samma kön
Som Ombudsmannen tidigare konstaterat, i sin till regeringen år 2003 överlämnade framställan om ändring av äktenskapsbalken i nu aktuellt avseende, måste frågan om det är rimligt att bibehålla äktenskapet som en, rättsligt sett, exklusivt heterosexuell institution besvaras med utgångspunkt från icke-diskrimineringsprincipen. Medan det, i vart fall för närvarande, knappast kan göras gällande att det skulle föreligga någon skyldighet för Sverige att på grundval av landets åtaganden enligt internationella konventioner införa en möjlighet för par av samma kön att ingå äktenskap, finns goda skäl för att inte begränsa användningen av begreppet diskriminering till situationer där det finns en konkret rättsregel (nationell eller konventionsbaserad) som uttryckligen förbjuder särbehandling. En sådan reduktionistisk användning av begreppet kan inte anses ändamålsenlig i rättspolitiska sammanhang. Som diskriminering bör istället betraktas sådana förhållanden där en person eller grupp av personer (i det här fallet homosexuella) särbehandlas jämfört med en annan person eller grupp av personer (i det här fallet heterosexuella) utan att det finns objektivt godtagbara skäl för en sådan särbehandling. När frågan om en könsneutral äktenskapslagstiftning betraktas mot denna bakgrund följer också att bevisbördan vid prövningen av det rimliga i att samkönade par är uteslutna från rätten att ingå äktenskap bör läggas på den som hävdar att en sådan särbehandling är förenlig med icke-diskrimineringsprincipen.

Ombudsmannen har i ovan nämnda framställan till regeringen utförligt redovisat sina överväganden kring frågan om införande av en könsneutral äktenskapslagstiftning. Sammanfattningsvis kan sägas att det enligt Ombudsmannens uppfattning inte finns några objektivt godtagbara skäl för att bibehålla äktenskapslagstiftningen i Sverige såsom en exklusivt heterosexuell rättsfigur. HomO tillstyrker således utredarens förslag att utvidga äktenskapsbalkens portalparagraf om vad som är ett äktenskap till att omfatta också par av samma kön. Såvitt gäller den föreslagna lagtextens utformning i denna del anser dock HomO att det saknas anledning att särskilt ange att äktenskap ingås ”mellan en kvinna och en man, mellan två kvinnor eller mellan två män”. En enklare och mer naturlig lösning synes vara att istället, med förebild i nu gällande sambolag, ange att äktenskap ingås mellan ”två personer”.

Såvitt gäller äktenskapets rättsverkningar delar Ombudsmannen utredarens uppfattning att några undantag för par med samma kön inte bör införas. Som Ombudsmannen redogjort för i sitt remissyttrande över betänkandet Föräldraskap vid assisterad befruktning (SOU 2007:3) anser HomO vidare att det i föräldrabalken bör införas en bestämmelse om föräldraskapspresumtion för en kvinna, motsvarande den nuvarande faderskapspresumtionen för en man, som vid barns födelse är gift med barnets mor.

Övergångsregler för registrerade partnerskap
I betänkandet föreslås att lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap (partner-skapslagen) skall upphävas i anslutning till att par av samma kön får möjlighet att ingå äktenskap. Vidare föreslås införandet av en övergångsbestämmelse, enligt vilken partnerskap som ingåtts här i landet och inte upplösts, ”skall gälla som ett äktenskap” efter det att de föreslagna ändringarna i äktenskapsbalken trätt ikraft.

Enligt Ombudsmannens mening saknas tillräckliga skäl för att bibehålla möjligheten att ingå registrerat partnerskap efter det att möjligheten för par av samma kön att ingå äktenskap införs. HomO har alltså inget att invända mot att partnerskapslagen då upphävs. Såvitt gäller valet av övergångsordning för dem som vid reformens genomförande redan registrerat sitt partnerskap enligt svensk lag, finns det enligt Ombudsmannens mening emellertid bärande skäl som talar emot den av utredaren förordade lösningen.

Som konstateras i betänkandet strider den av utredaren föreslagna övergångsord-ningen, i vart fall formellt, mot innehållet i FN-konventionen angående samtycke till, minimiålder för samt registrering av äktenskap (New York 10 december 1962; SÖ 1964:29). Det kan visserligen hävdas att syftet bakom konventionens krav på båda parternas av fri vilja avgivna samtycke till äktenskap skall anses vara uppnått genom att parterna i ett registrerat partnerskap tidigare samtyckt till att med varandra ingå en samlevnadsform med i allt väsentligt samma rättsverkningar som ett äktenskap. Likväl kan det inte bortses från att registrerat partnerskap och äktenskap, om än näraliggande, utgör två skilda rättsliga statusförhållanden (jfr EG-domstolens dom i förenade målen C-122/99 P och C-125/99 P, D och Sverige mot Europeiska unionens råd, REG 2001 I-4319). För det mindre sannolika fall att den svenska äktenskapslagstiftningens förenlighet med konventionen skulle göras till föremål för prövning i ett internationellt organ (jfr artikel 8 i konventionen) kan det enligt Ombudsmannens mening inte uteslutas att den föreslagna övergångsordningen skulle anses innebära ett åsidosättande av det i konventionen uppställda kravet på av fri vilja avgivet samtycke till att ingå äktenskap.

Vidare bör beaktas att det i vissa sammanhang skulle kunna uppkomma negativa effekter av internationellt privaträttslig natur av en övergångsbestämmelse som utformats på det sätt utredaren föreslår. Att ett partnerskap som inte upplösts när partnerskapslagen upphävs ”skall gälla som ett äktenskap”, kan i internationella sammanhang riskera att tolkas på samma sätt som redan skett med de bestämmelser om ett registrerat partnerskaps rättsverkningar som finns i partnerskapslagen idag (3 kap. 1 och 3 §§). Dessa bestämmelser innebär ju just att partnerskapet skall gälla som ett äktenskap. I det ovan refererade rättsfallet (D och Sverige mot Europeiska unionens råd, C-122/99 P och C-125/99 P, REG 2001 I-4319) drog EG-domstolen slutsatsen (p. 36) att just därför att ett partnerskap inte är ett äktenskap utan endast är som ett äktenskap så kunde inte gemenskapsrättsliga regler som avsåg äktenskap och makar tolkningsvis utsträckas till att gälla också för partnerskap och partner. Även utanför det gemenskapsrättsliga sammanhanget kan liknande situationer tänkas uppkomma. Internationella arbetstagarorganisationens (ILO) administrativa tribunal har t.ex. i ett ärende (dom nr 2590 den 7 februari 2007) om anställningsförmåner för anställda inom FN-organet FAO, förklarat att de förmåner som tillkommer ”gifta” arbetstagare skall utgå till alla som ingått ett äktenskap som är giltigt i den stat där det ingicks, alldeles oavsett könet på kon-trahenterna (p.6 i domen: ”[…] the status of spouse will flow from a marriage publicly performed and certified by an official of the State where the ceremony has taken place, such marriage being then proved by the production of an official certificate […] thus a link [is established] between the word ’spouse’ and the in-stitution of marriage, whatever form it may take”). I det målet var det fråga om en anställd vid FAO som var nederländsk medborgare och som ingått äktenskap med en annan person av samma kön i Nederländerna. Hur utgången i målet skulle ha blivit om frågan i stället hade gällt en anställd som ingått partnerskap i Sverige och sedan inte upplöst sitt partnerskap innan partnerskapslagen upphävts och vars partnerskap därför skulle gälla ”som ett äktenskap” är enligt Ombudsmannens mening en helt öppen fråga.

Härtill kommer att den föreslagna ordningen, varigenom ett registrerat partnerskap – så som det måste uppfattas – i vart fall i någon mening skulle ”transformeras” till ett äktenskap, innebär ett ingrepp i ett bestående statusförhållande av stor personlig betydelse. Frågan om ett sådant ingrepp kan anses förenligt med rätten till privat- och familjeliv i enlighet med artikel 8 i Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, framstår enligt Ombudsmannens uppfattning inte som helt uppenbar.

Oavsett huruvida den föreslagna övergångsordningen kan anses förenlig med ovan nämnda konventioner eller inte, bör även framhållas att det under den pågående debatten om en könsneutral äktenskapslagstiftning framkommit att det också finns par som idag lever i registrerat partnerskap men som inte kan tänka sig äktenskapet som samlevnadsform. Utredningens förslag innebär att dessa individer, för att undvika att få sitt statusförhållande förändrat, tvingas upplösa sina registrerade partnerskap och därmed avstå från dess rättsverkningar. Den betydande olägenhet som dessa individer sålunda skulle vållas, måste vägas mot de nackdelar som det skulle innebära för det allmänna om dessa pars registrerade partnerskap gavs fortsatt giltighet genom en övergångsbestämmelse vid upphävandet av partnerskapslagen.

Utredarens uppfattning är att det förhållande att den svenska rättsordningen under lång tid skulle komma att ha två rättsligt reglerade samlevnadsformer som inte nämnvärt skiljer sig åt, har en sådan tyngd att enskilda registrerade partners önskemål att även i fortsättningen kunna leva i registrerat partnerskap bör få stå tillbaka. Ombudsmannen delar inte den uppfattningen. Med hänsyn till att den rättsliga ”infrastrukturen” redan är anpassad för par som lever i registrerat partnerskap, saknas skäl att tro att bevarandet av denna rättsliga figur under en (visserligen långvarig) övergångsperiod skulle vara förenat med vare sig rättsliga, praktiska eller ekonomiska olägenheter av en sådan betydelse för det allmänna, att de skall tillåtas väga tyngre än respekten för enskilda människors önskan att fortsätta att leva i vad som i de flesta fall säkerligen avsågs vara ett livslångt, rättsligt sanktionerat, förbund när det ingicks med stöd av då gällande rätt.

Med hänsyn till det sagda bör i stället, enligt Ombudsmannens mening, införas en övergångsordning som innebär att partnerskapslagen fortsätter att gälla för dem som redan ingått partnerskap enligt den lagen. Samtidigt bör de registrerade partner som så önskar, beredas tillfälle att genom ett förenklat administrativt förfarande få sitt partnerskap transformerat till ett äktenskap.

Formerna för ingående av äktenskap
Obligatoriskt civiläktenskap?
Utredarens uppdrag har, förutom att ta ställning till frågan om par av samma kön bör kunna ingå äktenskap, omfattat också frågan om äktenskapet endast bör få ingås civilt. Huvudfokus i betänkandet har emellertid kommit att bli frågan om äktenskap för samkönade par, medan frågan om ett eventuellt obligatoriskt civiläktenskap inte getts samma utrymme. För utredarens förslag att låta nuvarande valmöjlighet mellan borgerlig och kyrklig vigsel bestå har ansetts tala inte minst att en sådan ordning har en stark förankring hos befolkningen i Sverige. Till stöd för det redovisar utredaren en undersökning av allmänhetens uppfattningar i dessa frågor som genomförts på utredningens uppdrag. Att ta ställning till en eventuell förändring av formerna för ingående av äktenskap är emellertid inte alldeles enkelt för den enskilde, vilket också skymtar fram i betänkandet. Frågan är ställd och besvarad utifrån kunskapen om den utformning som finns idag. När man efterfrågar en åsikt t.ex. om andra länders system med enbart borglig vigsel blir därför inte heller tolkningen av svaren alldeles enkel. Hur en vigsel i svenska kyrkan går till har de flesta troligen en ganska bra bild av. Hur en borglig vigsel förrättas idag och vilka möjligheter man har till egen inramning av en sådan är det troligen betydligt färre som har kunskap om.

Ombudsmannen delar, som framgår redan av 2003 års framställning till regeringen, utredarens uppfattning att det finns skäl av rent principiell karaktär som talar för en övergång till en ordning med enbart borgerlig vigsel. Att förrätta en vigsel med rättsliga konsekvenser innebär myndighetsutövning och sådan skall utövas i första hand av myndigheter och i vart fall med respekt för alla människors lika värde och rättigheter. Vid sidan av dessa principer finns emellertid andra effekter av en ändring i rättsordningen som också bör beaktas.

Det går t.ex. inte att bortse från risken för starkt negativa reaktioner mot homosexuella som grupp om en könsneutral äktenskapslagstiftning införs ”till priset av” att möjligheten att välja om man vill gifta sig i kyrkan eller inte avskaffas för alla. Härtill kommer att också många homo- och bisexuella personer med en djup religiös övertygelse hyser en stark önskan att få ingå sitt äktenskap genom en kyrklig vigsel. Personer i denna situation har i olika sammanhang gett uttryck för att det skulle upplevas som en bitter ironi om, när möjligheten slutligen öppnas för dem att ingå äktenskap, det inte blir möjligt att få vigseln förrättad i det egna samfundet, ens om samfundet i och för sig vore berett att förrätta den. Slutligen varierar synen på samkönad samlevnad både mellan olika samfund eller motsvarande och inom desamma. Dessutom har denna syn förändrats under de senaste årtiondena. Särskilt tydligt är detta inom Svenska kyrkan som är det utan jämförelse största samfundet i Sverige. Det skall inte uteslutas att ett bibehållande av möjlig-heten att välja mellan kyrklig och borgerlig vigsel kan bidra till en fortsatt sådan positiv utveckling.

Med hänsyn till vad som här redovisats har Ombudsmannen sammanfattningsvis ingen erinran mot utredarens förslag, att möjligheten att välja mellan vigsel inom trossamfund och borgerlig vigsel tills vidare får bestå. Det kan dock finnas skäl att i framtiden återkomma till frågan om obligatoriskt civiläktenskap för alla som vill gifta sig.

Vigselplikt för samfunden?
Bör det då även införas en vigselplikt för samfunden eller vigselförrättare inom samfunden? Även här gör sig samma principiella frågor gällande som när det gäller obligatoriskt civiläktenskap. Den som förrättar vigsel i civilrättslig mening utövar myndighet, dvs. offentlig makt. Med utgångspunkt i de i grundlagen knäsatta principerna om icke-diskriminering och allas likhet inför lagen är det principiellt inte godtagbart att vigselförrättare efter eget skön och på diskriminerande grunder väljer vilka människor de vill viga eller inte. Det finns alltså tungt vägande skäl av principiell natur som talar för slutsatsen att den som har betrotts med befogenheten att viga människor bör vara skyldig att viga alla som uppfyller lagens krav på att få ingå äktenskap.

Enligt HomO:s mening står det också klart att religionsfriheten inte kan åberopas som ett skäl mot införandet av en sådan vigselplikt. Utan att här gå in på detaljer, konstaterar Ombudsmannen att religionsfriheten såsom den skyddas i både den svenska regeringsformen och i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, tar sikte i huvudsak på rätten att ha en tro, att tillhöra ett trossamfund och att ensam eller tillsammans med andra utöva sin tro. Häri ingår ingen rättighet att på statens vägnar förrätta civilrättsligt giltiga vigslar.

Vid ställningstagandet till frågan om införandet av en vigselplikt för vigselförrättare inom trossamfund är det emellertid inte möjligt att bortse från att, som också anförs i betänkandet, det finns en betydande risk för att en sådan plikt skulle medföra att flertalet trossamfund inte längre vill ha kvar sina vigseltillstånd eller avstår från att söka sådant tillstånd. I praktiken skulle det innebära en övergång till i huvudsak borgerlig vigsel. Samma skäl som ovan redovisats mot införande av ett obligatoriskt civiläktenskap gör sig därmed gällande också i frågan om vigselplikt. Det förtjänar vidare att nämnas att det i vart fall i vissa samfund förmodligen skulle vara fullt möjligt att hitta samfundsföreträdare som vore villiga att viga också samkönade par, om de bara hade en sådan vigselrätt. Det skulle i sin tur över tid förmodligen bidra positivt till ett förändrat förhållningssätt inom samfunden till samkönad samlevnad.

Enligt Ombudsmannens uppfattning framstår det mot denna bakgrund som klart att frågan om en eventuell vigselplikt för vigselförrättare inom trossamfund inte bör betraktas isolerat vare sig från den större frågan om införandet av en könsneutral äktenskapsbalk, eller från det samhälleliga sammanhang som denna fråga ingår i. Medan ovan redovisade överväganden av principiell karaktär naturligtvis måste tillmätas stor betydelse, bör enligt Ombudsmannens mening frågan om vigselplikt slutligen bedömas med utgångspunkt i det bakomliggande mål som diskrimineringslagstiftningen söker förverkliga – att åstadkomma ett samhälle med full respekt för principen om likabehandling och alla människors rätt till respekt för sin person, oavsett också sexuell läggning. Vid ställningstagandet till hur detta mål bäst kan uppnås framstår det som oundvikligt att hänsyn i viss mån även tas till starkt förankrade önskemål bland befolkningen i stort, om t.ex. formerna för äktenskaps ingående, i syfte att finna en lösning i huvudfrågan som har förutsättningar att erhålla ett brett stöd i det svenska samhället.

Mot bakgrund av vad som ovan redovisats finner HomO sammanfattningsvis inte tillräckliga skäl att motsätta sig förslaget om vigselbehörighet utan vigselplikt.

Bör domstolarna befrias från uppgiften att förrätta vigsel?
HomO delar inte utredarens slutsats att domstolarna bör befrias från uppgiften att förrätta vigslar och att vigselbehörigheten för lagfarna domare i tingsrätt skall utgå. Idag finns 1 500 särskilt förordnade borgliga partnerskaps- och vigselförrättare. Till dessa kommer de 550 domare i tingsrätter dit samkönade par kan vända sig för att med nuvarande ordning ingå partnerskap. Heterosexuella par kan härutöver vända sig till någon av de 6 000 präster som finns i Svenska kyrkan eller de 3 300 personer med vigselrätt som återfinns inom andra samfund. Hur många av dessa som med en könsneutral äktenskapsbalk skulle vara villiga att viga också samkönade par går inte att förutsäga, men mycket talar för att det är fråga om en minoritet. En dryg fjärdedel av dem som idag är behöriga att förrätta partnerskap för samkönade par skulle alltså försvinna med utredarens förslag. En sådan ordning skulle negativt påverka samkönade pars praktiska möjligheter att ingå äktenskap högst väsentligt.

Även om samkönade par påverkas särskilt negativt av förslaget så innebär det även en försämring för de heterosexuella par som vill ingå borglig vigsel. Många gånger är domstolarna den enda instans som allmänheten alltid kan nå på vanlig kontorstid för att boka tid för vigsel. För de av länsstyrelsen särskilt förordnade vigsel- och partnerskapsförrättarna är förordnandet ett litet uppdrag vid sidan av deras ordinarie yrkesverksamhet och de håller oftast inte, och kan inte heller förväntas hålla, en motsvarande hög servicenivå när det gäller tillgänglighet för förfrågningar och vigslar. Bortfallet av domstolarna som vigselmyndighet kan rimligen inte heller kompenseras av att länsstyrelserna förordnar fler vigselförrättare.

Sammanfattningsvis är det alltså HomO:s uppfattning att nuvarande ordning med vigselbehörighet för domare bör kvarstå.

Förordnande av borgerliga vigselförrättare för enstaka tillfällen
Ombudsmannen delar utredarens syn på att det ur ett allmänt perspektiv sällan finns behov av tillfälligt förordnade vigselförrättare. HomO är också enig med ut-redaren om att det i huvudsak synes ligga privata motiv bakom önskan om att för-ordnas för enstaka tillfällen. Mot denna bakgrund anser HomO att det kan finnas skäl att ifrågasätta om inte möjligheten att förordna förrättare för ett enstaka tillfälle helt skulle kunna tas bort. Skall möjligheten likväl finnas kvar finns det i vart fall knappast någon saklig grund för att, som utredaren (se s. 295 i betänkandet), förorda att ett sådant uppdrag skall kunna ges – förutom till personer med viss kvalificerad erfarenhet – just till personer ”med politiska förtroendeuppdrag”.

Möjligheter till en likvärdig inramning för vigsel, oavsett sexuell läggning
Som framgått ovan kommer samkönade par, oavsett om det införs en vigselplikt för samfunden eller inte, att i långt större utsträckning än heterosexuella par vara hänvisade till det borgliga vigselalternativet. Borglig vigsel sker idag i lokaler som inte alltid ger möjlighet att samla släkt och vänner. Det är ofta inte heller möjligt att genom musik eller andra kringarrangemang skapa den helhetsinramning som många upplever som viktig och som förknippas med vigsel t.ex. i en kyrka. Orsaken till detta kan vara begränsningar hos kommunen eller att kunskap saknas hos enskilda personer om vilka möjligheter som faktiskt finns att utforma olika alternativa ceremonier. Den som tar kontakt med sin kommun för att få kontakt med någon som kan förrätta en vigsel utanför kommunens lokaler får i bästa fall en lista på tänkbara personer att själv ringa upp och tillfråga. Om någon av dessa är beredd att utforma en ceremoni som går utöver de 2-3 minuter som själva vigselformuläret ger, får den enskilde ingen information om från kommunen.

För att samkönade par skall kunna få samma möjlighet till en mer fullödig vigselceremoni också i praktiken, som heterosexuella par kan få genom att välja att gifta sig inom ett samfund, behövs både utbildning, handledning och en höjd ambition när det gäller den kommunala servicen i fråga om borgerliga vigslar. Kommunerna bör därför på olika sätt stimuleras till att förbättra det borgerliga vigselalternativet i den riktning som här har skisserats.

Avgift för vigsel som förrättas av särskilt förordnad vigselförrättare
HomO har ingen synpunkt på principen om att införa en avgift för vigslar som förrättas av en av länsstyrelsen särskilt förordnad vigselförrättare. Däremot kan det vara lämpligt att varje länsstyrelse eller kommun själv får avgöra nivån på avgiften. Avgiften liksom arvodet till den som genomför förrättningen skulle kunna vara differentierad beroende på om han eller hon erbjuder endast en standardceremoni eller en mera omfattande ceremoni som kräver tid för förberedelser och genomförande. Ett sådant avgiftssystem skulle även kunna bidra till att utveckla formerna för den borgliga vigseln.

Att införa en avgift för borglig vigsel innebär i praktiken att de flesta samkönade par kommer att få betala för sin vigsel eftersom de i de flesta fall inte kommer att kunna få vigseln utförd inom det egna samfundet, i vart fall inte i ett kortare tidsperspektiv. Samfunden däremot föreslås själva få avgöra om de vill ta betalt eller inte för en vigsel som förrättas där. Även detta talar för att ett införande av en avgift för borgerlig vigsel bör kopplas till ett uppdrag att utveckla själva ceremonielet vid sådana vigslar.

_________________

Beslut i detta ärende har fattats av ombudsmannen Hans Ytterberg efter föredragning av juristen Mattias Falk och utvecklingsdirektören Christine Gilljam.

Hans Ytterberg

Christine Gilljam

Mattias Falk

(dnr 461-2007)

HomO | Box 3327, 103 66 Stockholm | E-post: homo@homo.se | Telefon: 08 - 508 887 80 | Fax: 08 - 508 887 90