Adress
Hom0
Box 3327
103 66 Stockholm

Tel 08-508 887 80
Fax 08-508 887 90
E-post homo@homo.se



Hans Ytterberg, HomO
Fotograf P Knutson
Barn i homosexuella familjer
2001-06-15

Justitiedepartementet
103 33 STOCKHOLM


Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) har förelagts att yttras sig över betänkandet Barn i homosexuella familjer (SOU 2001:10). HomO får med anledning härav anföra följande.


Sammanfattning

HomO tillstyrker kommitténs förslag att de rättsliga skillnaderna mellan homo- och heterosexuella som i dag finns i svensk lagstiftning när det gäller möjligheten att adoptera barn och att utses till särskilt förordnade vårdnadshavare tas bort.

HomO tillstyrker likaså förslaget om att göra det möjligt för lesbiska par att komma i åtnjutande av assisterad befruktning inom den allmänna hälso- och sjukvården. Detsamma gäller kommitténs förslag om rättslig reglering av föräldraskapet för barn som tillkommit genom assisterad befruktning.

Sist men inte minst anser Ombudsmannen att kommitténs arbete visat på behovet av att göra en generell översyn av sådana bestämmelser i svensk lagstiftning som har anknytning till frågan om hur det rättsliga föräldraskapet till barn som tillkommit efter assisterad befruktning - i homo- likaväl som i heterosexuella familjer - bör vara reglerat i framtiden. Det behovet är förvisso inte sprunget ur förslaget om att lesbiska par skall ges tillgång till assisterad befruktning på samma villkor som heterosexuella par, men behovet av en översyn har synliggjorts genom de resonemang som redovisas i betänkandet.


Allmänt

HomO delar i allt väsentligt de slutsatser av tillgänglig forskning som redovisas i betänkandet; det gäller både sedan tidigare känd forskning från andra länder och kompletterande svensk sådan som kommittén låtit genomföra. Ombudsmannen är av den uppfattningen att betänkandet innehåller en god redovisning av de argument som HomO omfattar och som stöder kommittémajoritetens förslag till lagstiftning. Förevarande yttrande är därför i stället koncentrerat till ett antal frågor som aktualiseras av såväl reservationer och särskilda yttranden som den samhällsdebatt mera generellt som förekommit kring kommittémajoritetens förslag.


Adoption och gemensam vårdnad

Inledning

Först och främst bör det understrykas att vad betänkandet handlar om är frågan om det finns sakliga skäl att i den svenska lagstiftningen fortsätta att behandla homosexuella par annorlunda än heterosexuella par när det gäller möjligheten att alls genomgå en prövning av lämpligheten att vara adoptivföräldrar eller särskilt förordnade vårdnadshavare gemensamt. Den debatt som betänkandet skapat har bland mycket annat - däribland också mycket positivt - visat på hur lätt det är att tappa bort detta fokus, med resultatet att äpplen (prövningsrätten) blandas med päron (bedömningen i det enskilda fallet).

De synpunkter som lämnas här rörande adoptionsfrågan gäller också HomO:s syn på möjligheten för samkönade par att utses till särskilt förordnade vårdnadshavare.


Grundläggande utgångspunkter

Först och främst är det viktigt att komma ihåg att vad som skall bedömas när en fråga om adoption uppkommer inte är huruvida barnet i fråga kommer att växa upp i den bästa av alla världar. Detta gäller för heterosexuella adoptanter i dag och det skulle gälla på samma vis för homosexuella adoptanter efter en ändrad adoptionslagstiftning. Frågan är om de presumtiva adoptanterna kan tillhandahålla vad barnet behöver i tillräcklig utsträckning för att en adoption från deras sida skall kunna sägas vara förenlig med barnets bästa.

Nu gällande lagstiftning innebär att endast heterosexuellt gifta par kan bli föremål för prövning när det gäller lämpligheten att vara adoptivföräldrar gemensamt. Homosexuella par är i motsvarande situation uttryckligen uteslutna från den möjligheten genom undantagsbestämmelserna i lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap.

Man skulle kanske kunna tro att nuvarande lagstiftning är en av naturen given och självklar ordning och att det därför är "naturligt" och "normalt" att den sett ut och alltjämt ser ut som den gör. Huruvida regelverket bör ändras så att homosexuella och heterosexuella par rättsligt behandlas lika, blir med ett sådant synsätt lätt till en fråga om homosexuella som grupp skall tilldelas en förmån som är förhandlingsbar.

I själva verket har den nu gällande lagstiftningen föregåtts av hundratals år av kränkningar och förtryck som rättfärdigats ömsom på rättslig och ömsom på social, religiös, filosofisk, medicinsk eller psykiatrisk grund. Så genomsyrad av denna kränkande hållning till homo- och bisexuella människor har vårt samhälle varit att vi ofta än i dag inte ens reflekterar över det. Det var således inte något medvetet och "naturligt" eller "normalt" val som lagstiftaren gjorde när den svenska adoptionslagstiftningen infördes och bestämmelserna om gemensam adoption utformades så att homosexuella par uteslöts från möjligheten till lämplighetsprövning. Det var ett helt oreflekterat - och i denna enda mening möjligen självklart - uttryck för, och en konsekvens av, den allt genomsyrande negativa inställningen till homosexualitet.

Den fråga som regeringen nu har att ta ställning till är om nu gällande lagstiftning - som är en särlagstiftning - likväl alltjämt skall behållas eller om i stället samma lagar och regler skall gälla för prövningen av alla människors lämplighet som adoptivföräldrar oavsett också sexuell läggning. Endast om det kan påvisas sakliga skäl i tillräcklig utsträckning för att kollektivt särbehandla alla homosexuella par när det gäller prövningsrätten bör det förstnämnda alternativet rimligen kunna försvaras. I varje annat fall vore ett sådant regeringens ställningstagande ett brott mot rätten till likabehandling och icke-diskriminering och därmed ett brott mot grundläggande principer om mänskliga rättigheter. Det finns i det här sammanhanget särskild anledning att påminna om Europadomstolens för de mänskliga rättigheterna upprepade påpekanden genom åren om att frågan om en människas sexuella läggning "rör den mest centrala delen av privatlivets helgd och att det därmed måste finnas särskilt starka skäl för att det allmänna skall kunna inskränka rätten till likabehandling av skäl som hänger samman därmed".

Bevisbördan ligger på den som påstår att sakliga skäl i tillräcklig utsträckning för att behålla särlagstiftningen faktiskt föreligger. Detta innebär dock inte, vilket stundtals den allmänna debatten kan ha gett sken av, att det skulle existera någon sorts motsatsförhållande i sig mellan "barns bästa" och homosexuellas mänskliga rättigheter. Ett sådant synsätt är en konstruktion som inte har något fog för sig. Finns det objektivt godtagbara skäl för att behålla nu gällande särlagstiftning så kan inte principen om rätten till likabehandling anses bli kränkt genom att så sker. Ett sådant skäl skulle kunna vara om det kunnat påvisas att det aldrig kan vara förenligt med ett barns bästa att adopteras av ett homosexuellt par, och att myndigheter och domstolar därför i lag bör vara generellt förhindrade att göra en bedömning av den frågan i det enskilda fallet.

Men - som sagt - bevisbördan ligger på den som påstår att sådana sakliga skäl i tillräcklig utsträckning föreligger.


Kommittémajoritetens slutsatser vilar på otillräcklig eller bristfällig forskning

Forskningen kring barn med homosexuella föräldrar har från vissa håll kritiserats för att inte vara representativ för en genomsnittlig homosexuell population. Av väl kända skäl är det emellertid inte möjligt att göra undersökningar på ett slumpmässigt urval statistiskt representativa homo- och bisexuella människor i något avseende, inte heller i förhållande till deras lämplighet som föräldrar. Detta faktum kan dock inte i sig tillmätas någon avgörande betydelse. I annat fall vore ingen forskning om homosexuellas livsvillkor meningsfull att genomföra och inga förslag till förändringar när det gäller homosexuellas situation i samhället skulle kunna diskuteras på grundval av rön som framkommit genom forskning.

Gruppen homosexuella utgör en s.k. dold population. Att forska på frågor och företeelser som har anknytning till dolda populationer är inte något nytt. Det finns tvärtom metoder som är erkänt vetenskapligt respektabla när det gäller sådan forskning. De forskningsinsatser av välrenommerade forskare som refereras i betänkandet, och som legat till grund för kommittémajoritetens ställningstaganden, har inte kunnat beslås med några fel och brister i förhållande till dessa metodologiska regler.

Från flera håll har anförts att det skulle finnas en påtaglig risk att informantgrupperna vid den här typen av undersökningar skulle bestå av ett positivt urval med därmed sammanhängande risk för överrepresentation av sådana personer som mår bra, fungerar väl på olika sätt och som kort sagt lever ett relativt gott liv. Mot dessa farhågor finns flera invändningar att göra.

För det första har många intervjustudier visat sig ge en mycket varierande bild av informanternas bakgrund och uppväxt. För det andra är föräldrars uppfattning om hur de egna barnen mår och utvecklas inte detsamma som hur barnen rent faktiskt mår och utvecklas. Någon sådan total kontroll har förmodligen inga föräldrar på sina barn. För det tredje skall man ha klart för sig att även i ett slumpvis urval av informanter kan personer med negativa upplevelser välja att inte delta i studien. För det fjärde kan man lika väl tänka sig att det är personer som i dag är ungdomar eller unga vuxna och som haft påtagligt negativa erfarenheter av att växa upp med homosexuella föräldrar som skulle vara angelägna att ställa upp i studier som dessa. För det femte är det faktiskt inte någon som vet hur den faktiska sammansättningen av en genomsnittlig homosexuell population ser ut. I vad mån de här aktuella informanterna verkligen inte är - eller är - representativa kan vi således inte veta så mycket om.

Exakt var gränsen skall gå för att olika kvalitetskrav på forskning av det här slaget skall anses uppfyllda är alltid en fråga om subjektiva uppfattningar. Dessa påverkas i sin tur av många olika faktorer, där även sådant som okunskap, slentrianmässigt tänkande och fördomar rörande sexuell läggning kan spela in. Att ta utgångspunkt i att homosexuellt föräldraskap måste vara problematiskt för barnen, är ett förhållningssätt som är vanligt men som däremot inte förekommer när det gäller några andra grupper. Ytterst speglar detta måhända - kanske omedvetet - i själva verket en syn på också homosexualitet i sig som något problematiskt. Den frågan inställer sig inte minst när man hör forskningen på området kritiserats för att inte vara tillräckligt entydig (små avvikelser från "heterosexuella kontrollpopulationer" i en studie resulterar i långtgående slutsatser i för den homosexuella familjen negativ riktning), samtidigt som även forskningsresultat som entydigt pekar på att inga relevanta skillnader finns mellan barn i homo- respektive heterosexuella familjer misstänkliggörs (just entydigheten tas till intäkt för att det måste vara något metodfel i forskningen).

Kommitténs majoritetsförslag har också kritiserats för att vara grundade på slutsatser som dragits sedan negativa forskningsresultat tonats ned eller inte redovisats. Enligt HomO:s uppfattning är förhållandet i stället ofta det motsatta. Kritikerna i fråga har inte sällan tagit problem som rapporterats av informanter till intäkt för att det skulle vara negativt för barn att växa upp med homosexuella föräldrar, när problemen i själva verket inte varit specifikt relaterade till föräldrarnas sexuella läggning utan snarare till en dålig relation i sig mellan barn och förälder, missbruksförhållanden eller en uppslitande skilsmässa. Sådana forskningsresultat som antytt att barn i homosexuella familjer mår och utvecklas bättre än i jämförelsepopulationer har samtidigt ignorerats.

Intressant att notera i detta sammanhang är vidare att också många av de barn som i kommitténs egen undersökning har beskrivit att de någon gång upplevt en förälders homosexualitet som någonting problematiskt samtidigt har framhävt att detta varit ett övergående problem som varit aktuellt framförallt i tonåren, och att föräldern eller föräldrarna sammantaget beskrivs av barnen i positiva termer oavsett den sexuella läggningen. Den fråga som då samtidigt måste ställas, men som kritikerna ofta hoppar över, är naturligtvis hur många barn som växt upp i heterosexuella familjer som inte under någon period, kanske framförallt i tonåren, tycker sig ha upplevt tydliga svårigheter med att växa upp med just sina föräldrar, om än av andra skäl än sådana som har att göra med föräldrarnas sexuella läggning.

Enligt HomO:s uppfattning är det snarast de samlade resultaten av ett stort antal studier som utförts på olika sätt och med olika deltagare som är det intressanta. Dessa visar på små eller inga skillnader mellan barn i homo- och heterosexuella familjer. De svenska resultaten stöder också vad som kommit fram i utländska studier.

Bristen på longitudinella studier förs ibland fram som ett argument för forskningens otillräcklighet som grund för att tillämpa samma regler för homosexuella som för heterosexuella när det gäller adoption. Intressant att notera är i själva verket att också den begränsade forskning som faktiskt finns av detta slag bekräftar resultaten från övriga studier, dvs. att det inte finns något som tyder på att barn i homosexuella familjer skulle må sämre eller få ett svårare liv än barn i heterosexuella familjer.

Någon särskild anledning har alltså inte framkommit varför vi skulle tro att de bilder av hur barn i homosexuella familjer har det som kommit fram genom de undersökningar som kommittén låtit genomföra, tagna tillsammans med sådan forskning som bedrivits tidigare på annat håll, inte skulle stämma överens med verkligheten också för många andra barn i homosexuella familjer än bara dem som varit föremål för just dessa studier. Det är därför relevant att kommittén lägger resultaten av dem till grund för sina ställningstaganden generellt.


Jakten på Försiktighetsprincipen och kraven på "fullt bevis"

Det har understundom hävdats att det bör krävas bevis fullt ut för att det inte finns någon som helst risk för att barn - särskilt internationellt adopterade barn - i homosexuella familjer skulle kunna få en uppväxt som på ett eller annat sätt skulle vara mindre "bra" än om de vuxit upp i en heterosexuell familj, innan sådana lagstiftningsförslag som kommittémajoritetens genomförs. En sådan inställning skulle vara grundad i en s.k. försiktighetsprincip som i sin tur skulle vara en del av bl.a. FN:s barnkonvention. Principen har påståtts innebära att åtgärder som kan medföra en risk när det gäller barns bästa inte får vidtas även om denna risk inte fullt ut kunnat bevisas.

Det finns anledning att understryka att ingen av artiklarna i FN:s barnkonvention innehåller någon försiktighetsprincip av det slag som beskrivits. Ett förhållningssätt som det beskrivna kan måhända ändå tyckas ha fog för sig. Som i så många andra sammanhang är det emellertid rent faktiskt inte möjligt att uppfylla ett krav på fullt bevis för att risker inte finns eller kan komma att visa sig i framtiden. I stället måste det rimligen krävas någonting påtagligt som talar för att barns bästa generellt verkligen skulle vara hotat av en viss åtgärd för att man skall vara skyldig att avstå från den, alldeles särskilt om åtgärden annars är påkallad av andra viktiga skäl, såsom respekten för grundläggande människorättsprinciper t.ex. rätten till likabehandling oavsett också sexuell läggning.

I det nu aktuella sammanhanget skulle dessutom en sådan "säker" information inte gå att få ens om det vore någorlunda vanligt med adopterade barn som växer upp i öppet homosexuella familjer. Att kräva fullt bevis på sådana positiva forskningsresultat så länge som sådana adoptioner inte under några som helst omständigheter tillåts i vårt land är en orimlighet. Om homosexuella inte tillåts adoptera barn kan bristen på forskning på barn som adopterats av homosexuella inte i sig anses vara ett godtagbart argument för att homosexuella inte skall tillåtas adoptera barn.

Den här typen av krav på "fullt bevis" ställs vanligen inte heller i några andra jämförbara sammanhang. Och när det gäller en människas möjlighet att prövas som tänkbar adoptivförälder förekommer det överhuvudtaget inte när det gäller någon annan faktor än just homosexuell läggning. Det går därför inte att frigöra sig från misstanken om att invändningar av det här slaget i själva verket är grundade i en - måhända omedveten eller oreflekterad - uppfattning om att homosexuellt föräldraskap måste vara problematiskt i sig i någon grundläggande mening.

En annan kritik som riktats mot den forskning som finns på området är att den nästan uteslutande omfattar biologiska barn till homosexuella och att man inte kan dra några slutsatser av den när det gäller adopterade barn till homosexuella. HomO delar inte den uppfattningen. På andra områden där det föreligger särskilda svårigheter att studera exakt ett visst givet fenomen är det vanliga, såvitt HomO kunnat förstå, att man i stället studerar närliggande områden som kan tänkas ha relevans för den fråga man vill ha svar på. Det är också så man gjort i seriös forskning när det gäller barn i homosexuella familjer.

Den samlade forskningen på situationen för biologiska barn till homosexuella föräldrar har på ett trovärdigt sätt visat att effekten på barnets välmående och utveckling av att växa upp i en homosexuell familj är irrelevant eller icke existerande. Homosexuellt föräldraskap kan alltså knappast i sig anses vara problematiskt.

Kommittén har därefter gjort en sammanvägning av å ena sidan resultaten av den här beskrivna forskningen om barn i homosexuella familjer och å andra sidan vad man vet om adopterade barns särskilda behov.

Även om adopterade barn har en speciell och många gånger svår livsuppgift att hantera visar den epidemiologiska forskningen kring sådana barns situation inte på några skillnader av betydelse när det gäller psykisk hälsa och psykiska störningar jämfört med icke adopterade barn. Kliniska studier visar däremot en överrepresentation av adopterade barn t.ex. på s.k. § 12-hem och i liknande sammanhang. Då är det likväl viktigt att hålla i minnet att alla dessa barn sammanlagt utgör mindre än en procent av alla adoptivbarn i tonåren.

Det är således snarast de presumtiva adoptivföräldrarnas kapacitet att ge barnet det stöd det behöver för att klara sin särskilda livsuppgift på ett så bra sätt som möjligt som måste vara avgörande för om de skall tillåtas adoptera eller inte. Det finns inte någonting som tyder på att homosexuella föräldrar generellt skulle vara sämre rustade härvidlag än heterosexuella.

Ingenting i kommitténs undersökningar eller i tidigare forskning har heller framkommit som särskilt ger skäl att anta att adoptivbarns måhända speciellt besvärliga tonårskonflikter skulle bli besvärligare, vanligare eller lämna skadligare spår hos barnen om de växer upp i en homosexuell familj än i en heterosexuell. Att det i en homosexuell familj skulle kunna finnas ett annat potentiellt fokus än i en heterosexuell familj för en sådan konflikt är en annan sak, och knappast något som kan tas till intäkt för att homosexuella par inte bör kunna bli lämplighetsprövade som adoptivföräldrar.


"Annorlundaskap" och behovet av att vara lik

Kritiker av kommitténs förslag brukar betona att den som är internationellt adopterad redan i kraft härav bär med sig ett "annorlundaskap" jämfört med andra människor som i sig självt kan vara krävande att hantera. Att adopteras av ett par av samma kön skulle, har det hävdats, kunna ge ett extra annorlundaskap och att homosexuella par därför inte bör kunna komma i fråga för att adoptera gemensamt. Mot detta resonemang kan resas flera invändningar.

Det aktuella synsättet bygger på genomsnittliga kategoriseringar där heterosexuella människor som grupp antas ha sinsemellan lika många och lika svåra (dvs. enkla) livsuppgifter. Gruppen homosexuella förutsätts däremot förutom dessa uppgifter bära på den extra livsuppgiften att skapa sig ett bra liv trots den homosexuella läggningen.

Verkligheten ser enligt HomO:s uppfattning lite annorlunda ut. Den bebos av människor som i första hand är individer och endast i andra hand är medlemmar i en särskild grupp. Känslan av att vara annorlunda varierar mellan olika individer och inom samma individ över tid. Att det skulle gå att "addera" annorlundaskap på det vis som beskrivits här finns det enligt Ombudsmannens mening inte några belägg för.

Såväl homo- som heterosexuella människor kan hantera en eventuell känsla av att vara annorlunda på olika sätt. Olika individer använder olika strategier för att hantera både denna känsla och en eventuell faktisk annorlunda behandling från omgivningens sida. Omvänt påverkar strategivalet förmodligen också huruvida och i vilken utsträckning individen rent faktiskt kommer att behandlas med utgångspunkt i det påstådda annorlundaskapet eller ej, liksom hur stark upplevelsen av att vara annorlunda blir. Sålunda upplevs sannolikt detta annorlundaskap inte som särskilt påtagligt i en homosexuell familj där öppenheten om föräldrarnas homosexuella relation är stor och självklar - på ett sätt som motsvarar den självklara öppenheten i en heterosexuell familj om dessa föräldrars heterosexuella relation. I en homosexuell familj där föräldrarna behandlar homosexualiteten som en familjehemlighet blir rimligen annorlundaskapet väsentligt mera påtagligt. Men så är rimligen fallet också i heterosexuella familjer där det finns någon form av familjehemlighet. Sådana komplikationer måste hanteras vid prövningen av den enskilda adoptionssituationen; de kan inte läggas till grund för generell lagstiftning.

Kommittémajoritetens kritiker tycks vara av uppfattningen att det bästa för ett adoptivbarn är att få komma till en familj som är så "vanlig" som möjligt. Det kan emellertid lika gärna finnas goda skäl att sätta ett varnande frågetecken för den "vanliga" familjens möjligheter att ge "ovanliga" barn en bra uppväxtmiljö. Att vara adopterad är nämligen att vara just ovanlig. Och i själva verket är det alls inte unikt med vittnesmål från adoptivbarn själva om hur betungande de upplevt just förväntningar (många gånger outtalade), från både adoptivföräldrarna och andra i omgivningen, på att familjen inte skall uppfattas som avvikande från det "vanliga".

Ett mer specifikt behov hos barn att vara lika sina föräldrar åberopas ibland också mot homosexuellas möjligheter att prövas som adoptivföräldrar. Det är inte särskilt trovärdigt. Ett sådant behov kan knappast uppfyllas vid några transkulturella adoptioner. Utseendemässigt är det oftast omöjligt medan det naturligtvis kan finnas egenskapsmässiga likheter, om än dessa inte kan tillskrivas någon ärftlig grund. Sådana egenskapsmässiga likheter är i så fall för övrigt inte beroende av att föräldrarna har en heterosexuell läggning. Huruvida adoptivbarnet kommer att vara likt sina homosexuella föräldrar eller inte när det gäller just den sexuella läggningen kan man inte veta något om under barnets första levnadsår eftersom barnets sexuella läggning inte kommer att bli känd förrän det blivit lite äldre. Det är dessutom, sett ur barnets synvinkel, naturligtvis inte "värre" att vara heterosexuell och olik sina homo- eller bisexuella föräldrar än att vara homo- eller bisexuell och olik sina heterosexuella föräldrar såsom fallet är för åtskilliga adoptivbarn i dag, förmodligen tvärtom. I vart fall ger inte den samlade forskningen någon grund för en sådan slutsats. Inte heller detta kan således vara ett tillräckligt skäl för att kollektivt utesluta alla homosexuella par från möjligheten till adoptionsprövning.


Andra krav ställs på homosexuella par än på heterosexuella

Det krävs inte av heterosexuella adoptanter att de skall vara perfekta för att godkännas som föräldrar ens i det enskilda adoptionsärendet. Det finns då inte heller något skäl att kräva av homosexuella att de skall vara det redan för att kunna bli föremål för lämplighetsprövning. Det är inte heller rimligt att varje potentiellt framtida problem under ett barns uppväxt eller senare i livet som på ett eller annat sätt kan tänkas ha en beröringspunkt med föräldrarnas homosexualitet skulle tillmätas en sådan betydelse. Barn i heterosexuella familjer har också att hantera problem och svårigheter kopplade till just sina föräldrar. Det finns många egenskaper hos föräldrar som av deras barn under vissa perioder kan upplevas som besvärande. Det kan exempelvis gälla faktorer som hänger samman med tillhörighet till en etnisk eller religiös minoritet eller till en viss "socialgrupp".

Vilken typ av frågeställning en eventuell svårighet kan tänkas kretsa kring skall inte rimligen i sig kunna anses vara avgörande för möjligheten att bli prövad som adoptivförälder. Så är det inte heller i dag för någon - utom för homosexuella par. Det är i stället risken för problem och allvaret i tänkbara konsekvenser för barnet måste hanteras och det skall naturligtvis ske vid prövningen i det enskilda fallet. Sådana frågor måste alltid bedömas från fall till fall och kan därför inte - som nu är fallet för homosexuella men inte för heterosexuella - åberopas som stöd för ett generellt förbud mot lämplighetsprövning.

På samma sätt förhåller det sig i fråga om barns i homosexuella familjer egna funderingar och undringar kring olika saker som har samband med homosexualitet, sexuell läggning och identitetsfrågor i stort. Det behöver inte i sig vara relevant i negativ mening. Det väsentliga är om dessa funderingar kan befaras resultera i signifikant sämre välmående, psykosexuell utveckling osv. jämfört med andra barn (som förutom kring dessa frågeställningar kan förväntas ha funderingar och undringar med ett fokus som ligger närmare just deras familjesituation). Inga tecken på att så skulle vara fallet har kommit fram under kommitténs arbete.


Särskilt om risken för mobbning

Kommitténs undersökningar visar att det förekommer att barn i homosexuella familjer funderar över och oroar sig för risken att bli utsatt för mobbning av skäl som på något sätt hänger samman med föräldrarnas homosexualitet. De undersökningar som kommittén låtit genomföra talar emellertid för att barn i homosexuella familjer inte rent faktiskt utsätts för mobbning mer än andra barn. Det resultatet sammanfaller i stor utsträckning också med resultaten av utländsk forskning på området. Inte heller har det framkommit någonting som tyder på att den oro som vissa barn i homosexuella familjer periodvis känt i det här avseendet skulle ge något avtryck hos barnen i form av sämre välmående eller sämre utveckling än andra barn.

Att bära på tankar kring mobbning och att oroa sig för att bli mobbad är vidare inte alls ovanligt bland några barn. Ingenting har framkommit som ger anledning att anta att barn med homosexuella föräldrar skulle oroa sig mera för att bli mobbade än andra barn. Och det är ju svaret på den frågeställningen som i den här delen är relevant för ett ställningstagande till om homosexuella par generellt, till skillnad från heterosexuella par, skall vägras möjligheten till lämplighetsprövning som adoptivföräldrar.


Öppenhetens betydelse

Såväl i kommitténs egna undersökningar som i annan forskning har det visats att öppenhet omkring det faktum att föräldrarna i en familj lever i en homosexuell relation liksom om den samlade familjesituationen är en viktig faktor för barns hälsa, välbefinnande och goda utveckling. I kommitténs enkätstudie framgår att inte alla föräldrar är öppna i denna mening ens i förhållande till barnens skola eller förskola. Detta har av vissa kritiker till kommittémajoritetens förslag ansetts tala emot att homosexuella par ges samma prövningsmöjligheter som heterosexuella par när det gäller adoption. Enligt Ombudsmannens mening innebär ett sådant resonemangi själva verket ett särskilt tydligt exempel på en sammanblandning av frågan om rätten att kunna bli prövad å ena sidan och prövningen i det enskilda fallet å den andra.

Det förefaller rimligt att ifrågasätta om två personer som lever i ett homosexuellt parförhållande men som väljer att behandla detta faktum i större eller mindre utsträckning som en familjehemlighet verkligen är lämpade att adoptera barn tillsammans. Men denna brist på öppenhet hos en del kan inte anföras som skäl till varför andra, som lever helt öppet, inte ens skall kunna få sin lämplighet som adoptivföräldrar prövade.


Barn skall ha en mamma och en pappa

Argumentet att barn behöver få växa upp med två föräldrar av olika kön har framförts som skäl varför kommittémajoritetens förslag inte bör genomföras. Grunden för argumentet sägs ibland vara att barn behöver både manliga och kvinnliga förebilder. Andra gånger - om än mer sällan - har anförts att män och kvinnor har helt olika uppgifter som föräldrar varför det aldrig går att ersätta en rättslig förälder av det ena könet med en av det andra. HomO kan inte se att något av dessa argument har något fog för sig.

Något empiriskt forskningsstöd för att barn som växer upp med endast en förälder drabbas av negativa konsekvenser som hänger samman just med den enkönade hemmiljön har inte redovisats.

Att barn behöver ha nära och goda förebilder bland män och kvinnor torde vara ostridigt. Det finns dock inte någonting som säger att detta behov måste tillgodoses enbart av dem som är barnets rättsliga föräldrar. Presumtiva adoptivföräldrars - ensamstående såväl som par - möjlighet att uppfylla berättigade krav på att kunna uppvisa ett socialt nätverk som kan tillgodose detta behov är däremot en sak som måste utredas i den enskilda prövningssituationen. Ingenting har framkommit som ger skäl att misstänka att homosexuella pars möjligheter att erbjuda en god uppväxtmiljö i detta avseende skulle skilja sig från andra familjers.


Risken att utsättas för brott

Det finns undersökningar som tyder på att så många som var fjärde homosexuell man eller kvinna någon gång har utsatts för brott som har samband med den egna sexuella läggningen. Med brott avses då hela skalan från förolämpning, förtal och ofredande till våld och hot om våld av varierande allvarlighetsgrad riktat mot den egna personen eller egendom. Hur allvarligt detta förhållande än måste anses vara ur ett annat perspektiv är det viktigt att komma ihåg att brott inte drabbar alla homosexuella - lika lite som alla heterosexuella - lika, oavsett exempelvis kön, ålder eller familjeliv. Fastmer finns det här, liksom för heterosexuella, stora skillnader i detta hänseende mellan att vara exempelvis en ung man som vistas mycket ute i krogmiljöer eller utomhus på nattliga träffställen i den ena änden av skalan och att vara lesbiska småbarnsföräldrar i 35-årsåldern som lever stilla hemmaliv i den andra.

Om vidare blotta risken för att utsättas för brott som hänger samman med att man är homosexuell skulle anses utgöra ett skäl i sig för att kollektivt utesluta alla homosexuella från möjligheten att prövas när det gäller lämpligheten som adoptivföräldrar finns det för övrigt goda skäl att också utesluta exempelvis alla kvinnor och alla människor med annan etnisk tillhörighet än den som traditionellt brukar betraktas som svensk från en sådan prövningsmöjlighet.


Betydelsen av ursprungsländernas inställning

Kritik har framförts mot kommittémajoritetens förslag på främst två grunder som har samband med synen på homosexualitet i länder varifrån de flesta internationellt adopterade barn kommer (de s.k. ursprungsländerna). Dels har ibland gjorts gällande att Sverige inte skulle ha rätt att "tvinga på" dessa länder vår syn på homosexualitet utan att den inställning, eller "kultur" som råder i ursprungsländerna härvidlag måste respekteras, dels har det framförts farhågor om att det kunde bli svårare för heterosexuella par att få adoptera internationellt om svensk lag behandlade alla presumtiva adoptanter lika i prövningsprocessen oavsett sexuell läggning. Enligt HomO:s mening saknar båda dessa invändningar fog för sig.

En negativ inställning till homosexualitet i ursprungsländerna är inte någonting som bör beaktas vid utformningen av svensk lagstiftning. Homosexuella i dessa länder har samma rätt till respekt för sina mänskliga rättigheter, däribland rätten till likabehandling eller ickediskriminering, som homosexuella har i Sverige. Denna rätt är just en rätt, t.o.m. en grundläggande mänsklig rättighet, och inte en förhandlingsbar förmån, och det gäller oavsett var på jorden man befinner sig. En annan sak är att arbetet med att garantera respekten för denna rätt många gånger inte har kommit lika långt i ursprungsländerna som i exempelvis Sverige. Det betyder dock inte att något sådant arbete inte pågår. Det gör det, i alla ursprungsländer av någon betydelse när det gäller adoption av barn till Sverige. Och det finns inte några kulturella skillnader som kan rättfärdiga kränkningar av homosexuellas mänskliga rättigheter där, lika lite som fattigdom i vissa länder kan ursäkta diktatur, förtryck och tortyr med hänvisning till att det skulle vara viktigare för människorna i sådana länder att deras tillgång till mat, kläder, bostäder och skolgång förbättras än att deras civila och politiska mänskliga rättigheter respekteras.

Ursprungsländerna kan naturligtvis i ett enskilt adoptionsärende vägra att gå med på en adoption därför att adoptanterna skulle vara ett homosexuellt par. Det har vi i Sverige ingen makt över. Att anpassa vår lagstiftning till ett sådant uppenbart diskriminerande förhållningssätt finns det däremot inte något skäl till.

Att ursprungsländer skulle bestämma sig för att stoppa alla adoptioner till Sverige överhuvudtaget om homosexuella pars lämplighet som adoptivföräldrar kunde prövas i ett enskilt fall är synnerligen osannolikt. Adoptivbarn adopteras inte iväg "i klump" för fördelning bland olika par först efter framkomsten till Sverige. Ursprungsländerna kan som sagt säga nej i varje enskilt fall. Det torde för övrigt inte vara okänt i dessa länder heller att det i dag är möjligt för homosexuella par att öppet adoptera barn tillsammans i ett flertal delstater i USA. Såvitt känt har detta inte orsakat några svårigheter i förbindelserna mellan USA och ursprungsländerna när det gäller adoption av barn därifrån till heterosexuella familjer i USA.

Och även om så vore, måste man inte då också ställa sig frågan varför adoptionsmöjligheten - när det gäller heterosexuella par - plötsligt av dem som är kritiska mot kommittémajoritetens förslag behandlas som en fråga om adoptanternas rättigheter och möjligheter när de annars så snart homosexuellt föräldraskap diskuteras brukat betona att det inte är någon mänsklig rättighet att adoptera barn.

Det bör även tilläggas att de flesta ursprungsländer som svarat på kommitténs undersökning av hur en prövningsmöjlighet för homosexuella par när det gäller adoption skulle påverka adoptioner till Sverige generellt faktiskt har svarat att det inte skulle ha någon påverkan alls.


Barnexpertisens synpunkter och adopterades egna uppfattningar har inte tillmätts tillräcklig betydelse

I olika sammanhang har det hänvisats till att såväl utredningens "barnexperter" som företrädare för adopterade själva tagit ställning mot sådana förslag till lagändringar som kommittémajoriteten nu lagt fram, och att dessa aktörers inställning i frågan borde ha tillåtits vara avgörande för kommitténs slutsatser. Bortsett från att flera av dessa kommittéexperter inte är barnexperter i någon egentlig mening, finns det enligt HomO:s uppfattning flera viktiga invändningar som bör göras mot detta synsätt.

För det första finns det olika uppfattningar bland adopterade människor precis som bland andra om de frågor som utredningen haft att arbeta med. Många delar inte kommittémajoritetens uppfattning medan andra gör det. För det andra kan den som är adopterad naturligtvis förvisso förväntas ha en särskild kunskap om vad detta faktum kan betyda för en människas liv och för hennes utveckling som person. Att vara adopterad ger däremot inte några särskilda kunskaper om eller insikter i vare sig frågor om homosexuellt föräldraskap eller om barn i allmänhet.

Slutligen är det naturligtvis hållbarheten och tyngden i de argument som framförts till stöd för ett visst ställningstagande som måste granskas och värderas. Vem som framfört dem saknar egenvärde. Det kan naturligtvis finnas okunniga eller fördomsfulla människor när det gäller frågor som rör homosexualitet också bland dem som annars faktiskt kan betraktas som experter på barn eller som arbetar med barn inom olika områden.


Kan det aldrig vara förenligt med ett barns bästa att bli adopterat av ett homosexuellt par gemensamt?

Som redan inledningsvis anförts finns det inte någon motsättning mellan barns bästa och homosexuellas rätt till icke-diskriminering på det område som det här yttrandet behandlar. Finns det objektivt godtagbara skäl för att behålla nu gällande särlagstiftning så kan inte principen om rätten till likabehandling anses bli kränkt genom att så sker. En fråga som måste ställas är då om det aldrig kan vara förenligt med ett barns bästa att bli adopterat av ett homosexuellt par gemensamt?

Svaret på den frågan är enligt Ombudsmannens uppfattning i själva verket mycket enkel. Det är alls inte svårt att föreställa sig situationer - också när det gäller internationella adoptioner - där det skulle kunna vara utomordentligt väl förenligt med det aktuella barnets bästa att adopteras av ett visst homosexuellt par. Kommittén hade också under arbetets gång tillgång till en lång rad sådana exempel. HomO nöjer sig här med att redovisa ett. Ett homosexuellt par som bott och arbetat länge utomlands och som under flera år där tagit hand om ett föräldralöst barn, bestämmer sig för att flytta hem till Sverige igen och ansöker om att få adoptera barnet. Både detta och alla andra exempel kan dessutom varieras på så sätt att barnet självt vill bli adopterat av just detta par, att barnet är så pass gammalt att det enligt svensk rätt skall få komma till tals och att barnets egen uppfattning i adoptionsfrågan skall tas stor hänsyn till. ?Barnet? kan vidare ha hunnit bli myndigt och alltjämt vilja bli adopterat av just det aktuella paret. Att likväl hålla fast vid en lagstiftning som inte tillåter berörda myndigheter och domstolar att i sådana fall ens göra en saklig prövning av adoptionsfrågan utifrån det berörda barnets bästa är naturligtvis en orimlighet. En sådan lagstiftning kan helt enkelt inte anses sätta barnets bästa i främsta rummet.

Orimligheten blir än mer uppenbar när man betänker att det i samma hyreshusuppgång som det sökande homosexuella paret i exemplet ovan mycket väl kan bo ett annat homosexuellt par som har gemensamt adoptivföräldraskap om ett barn efter en transkulturell adoption som lagligen genomförts utomlands, och som enligt svenska internationellt privaträttsliga regler gäller automatiskt - dvs. utan någon prövning alls - också i Sverige.


Sammanfattningsvis ... ...

Det har inte framkommit någonting som tyder på att det skulle medföra mer negativa konsekvenser för barns välmående och utveckling att växa upp med en eller två homosexuella föräldrar än med en eller två heterosexuella föräldrar. Inte heller har det kunnat påvisas något som talar för att ett homosexuellt par generellt kan befaras ha sämre förutsättningar än ett heterosexuellt par att möta ett adoptivbarns - internationellt adopterat eller ej - särskilda svårigheter på vägen till vuxenlivet.



Särskilt om styvbarnsadoption

Vad som anförts ovan angående adoptionsfrågan generellt gäller också för s.k. styvbarnsadoptioner. När det gäller sådana adoptioner tillkommer dessutom det faktum att barnet redan lever i en homosexuell familjebildning. Adoptionen handlar i dessa situationer endast om det rättsliga föräldraskapet. Huruvida en sådan adoption bör tillåtas i det enskilda fallet måste, precis som när det gäller styvbarnsadoptioner inom heterosexuella familjebildningar, avgöras med utgångspunkt i vad som är förenligt med barnets bästa. Därvid får beaktas också sådant som ett eventuellt styvbarnsadoptionsbesluts konsekvenser för barnets kontakter med sin andra förälder, om en sådan finns i livet, liksom med andra personer, t.ex. släktingar, som är viktiga för barnet.

När det gäller frågan om styvbarnsadoption finns i reservationer och särskilda yttranden vissa ställningstaganden som enligt HomO:s uppfattning är häpnadsväckande. Det rör sig om förslag att en registrerad partners styvbarnsadoption av partnerns adoptivbarn inte skall kunna förekomma. Skäl som anförts är att det annars skulle gå att kringgå en eventuell bestämmelse om att registrerade partner inte heller i framtiden bör kunna prövas som adoptivföräldrar gemensamt till internationellt adopterade barn.

Enligt HomO:s uppfattning måste det redovisade tas som en indikation på att det i själva verket inte är omsorg om barns bästa som styrt dessa kritikers ställningstaganden, utan en i grunden negativ uppfattning om homosexuellt föräldraskap i sig. Hur kan det annars förklaras att adopterade barn inte skulle kunna få tillgång till en styvbarnsadoption som, i en för övrigt likartad situation, ansetts vara förenlig med barnets bästa för ett biologiskt barn till den ena partnern? När en styvbarnsadoption kan sägas vara väl förenlig med ett visst barns bästa genom att barnets båda faktiska föräldrar också båda två får ställning som rättsliga föräldrar, vill kritikerna neka barnet den tryggheten bara därför att det är adoptivbarn och inte biologiskt barn till den ena partnern. Här offrar kritikerna plötsligt principen om barnets bästa på ett altare tillägnat det - tydligen allt överordnade - egna intresset av att inga internationellt adopterade barn skall kunna få sin uppväxt i homosexuella familjer. Det är inte annat än cynism. Det står för övrigt i strid med diskrimineringsförbudet i FN:s barnkonvention. Enligt konventionens artikel 2 jämfört med artikel 21 skall adoptionsregler styras av hänsyn till barnets bästa och därvid får ingen skillnad göras mellan olika barn av skäl som hänger samman med nationellt eller etniskt ursprung.

Parentetiskt kan tilläggas att inte ens i en situation där det står helt klart att de inblandade föräldrarna sökt kringgå en eventuell adoptionslagstiftning som inte tillåter ett homosexuellt par att direktadoptera ett barn från ett annat land gemensamt, kan detta faktum tillåtas avgöra huruvida en styvbarnsadoption av detta adoptivbarn skall medges eller inte. Också i en sådan situation har myndigheter och domstolar att ta ställning till vad som vore bäst för det aktuella barnet i den situation det nu befinner sig i.


Assisterad befruktning

Under senare år har gjorts flera studier också på barn i homosexuella familjer som tillkommit genom assisterad befruktning. Dessa barns välmående och utveckling skiljer sig, såvitt HomO kunnat förstå, inte på något avgörande vis från vad som är känt om dessa faktorer hos barn som tillkommit genom assisterad befruktning i heterosexuella familjer.

Lesbiska par i Sverige som vill ha barn använder sig i dag också av assisterad befruktning men den genomförs då antingen privat eller på kliniker utomlands. Detta har flera nackdelar. Dels ökar risken för att den använda sperman bär på hivinfektion eller anlag för ärftliga sjukdomar, dels saknas den garanti för att barnet kan få vetskap om sitt biologiska ursprung som finns vid assisterad befruktning som genomförs inom den svenska hälso- och sjukvården. För såväl barnet som för den födande modern skulle det därför vara positivt om lesbiska par hade tillgång till assisterad befruktning på sjukhus i Sverige på samma villkor som heterosexuella par har i dag.

I flera av de särskilda yttrandena till kommitténs betänkande avstyrks trots dessa förhållanden möjligheten för lesbiska par att få tillgång till assisterad befruktning under för modern och barnet trygga och säkra förhållanden inom den svenska hälso- och sjukvårdens ram. Som skäl anförs då att heterosexuella föräldrar i dag visar stora brister när det gäller medvetenheten om de egna barnens rätt att få tillgång till information om sitt biologiska ursprung.

Den här inställningen är enligt HomO:s uppfattning obegriplig. Att partnern till barnets biologiska mor i en lesbisk familj inte också kan vara biologisk förälder till barnet står klart för alla och envar, även för barnet redan i tidig ålder. Redan detta faktum underlättar naturligtvis för barnet att få tillgång till information om sitt biologiska ursprung. Undersökningar som gjorts visar dessutom att lesbiska par är mer benägna än heterosexuella föräldrar att ge barnet sådan information. Det finns således all anledning att anta att de barn till lesbiska par som skulle komma till världen genom assisterad befruktning vid klinik i Sverige, till skillnad från motsvarande barn i heterosexuella familjer, i stor utsträckning kommer att få vetskap om hur de kommit till och vem som är dess biologiska far. Andelen barn till lesbiska par som tillkommer genom assisterad befruktning på kliniker utomlands skulle också sannolikt minska, vilket också i sin tur skulle ge en större andel barn som kan få tillgång till sådan information. Allt detta är naturligtvis bekant för författarna till dessa särskilda yttranden. Den hållning som de trots detta intagit i den här frågan kan därför inte sägas vara grundad på någon omsorg om barns bästa.

Det förslag till rättslig reglering av föräldraskapet till barn som tillkommit efter assisterad befruktning som kommittémajoriteten föreslagit stämmer överens med vad som i dag gäller i motsvarande situationer i heterosexuella familjebildningar. De invändningar som man kan ha mot det, och som också beskrivs i betänkandet, är inte av sådan tyngd att det inte tills vidare går att "leva med" dessa regler också i lesbiska familjer. Ombudsmannen anser emellertid att kommitténs arbete visat på ett behov av att göra en generell översyn av sådana bestämmelser i svensk lagstiftning som har anknytning till frågan om hur det rättsliga föräldraskapet till barn som tillkommit efter assisterad befruktning - i homo- likaväl som i heterosexuella familjer - bör vara reglerat i framtiden. Det behovet beror förvisso inte på att lesbiska par nu förelås få tillgång till assisterad befruktning på samma villkor som heterosexuella par, men behovet av en översyn har synliggjorts genom de resonemang som redovisas i betänkandet. I dag innebär dessa föräldraskapsregler att den födande moderns make eller sambo officiellt betraktas som barnets far, trots att alla inblandade parter - utom möjligen barnet i fråga - vet att så inte är fallet. Det är knappast en rimlig tingens ordning.

Detta yttrande har beslutats av ombudsmannen Hans Ytterberg utan föredragning. I den slutliga handläggningen har deltagit också utbildningsdirektören Christine Gilljam och informationsdirektören George Svéd.



Hans Ytterberg

(dnr 104-2001)