|
||
AdressHom0 Box 3327 103 66 Stockholm Tel 08-508 887 80 Fax 08-508 887 90 E-post homo@homo.se |
|
2007-06-13 Yttrande över departementspromemorian Skadeståndsfrågor vid kränkning (Ds 2007:10) Justitiedepartementet 103 33 STOCKHOLM Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) har anmodats att yttra sig över departementspromemorian Skadeståndsfrågor vid kränkning (Ds 2007:10). Med utgångspunkt i Ombudsmannens uppdrag och ansvarsområde begränsas yttrandet till att avse de delar av promemorians förslag som avser utformningen av det ideella skadeståndet vid diskriminering, samt frågan om en lagreglering av möjligheten till skadestånd vid överträdelser av Europakonventionen. Ideellt skadestånd vid diskriminering En förutsättning för att diskrimineringslagstiftningen skall kunna fylla sin funktion är att den är förenad med sanktioner som har en avhållande effekt. Mot bakgrund av Högsta domstolens avgörande NJA 2006 s. 170 framstår det som mycket tveksamt om nivån på de skadestånd som idag förefaller kunna utgå vid överträdelser av diskrimineringslagstiftningen är sådan att den avsedda preventiva effekten uppnås. Det måste enligt Ombudsmannens mening därmed också allvarligt ifrågasättas om det svenska rättsläget är förenligt med EG-rättens krav på att medlemsstaternas sanktioner inom detta område skall vara ”effektiva, proportionerliga och avskräckande” (se direktiv 2000/43/EG av den 29 juni 2000 om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung, artikel 15, samt direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättandet av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet, artikel 17). Det är av dessa skäl angeläget att någon form av lagstiftningsåtgärd vidtas för att säkerställa skadeståndets preventiva funktion i detta sammanhang. Av de skäl som redovisas nedan kan Ombudsmannen emellertid inte tillstyrka det i promemorian i denna del redovisade förslaget till lagteknisk lösning. Som ett skäl för sitt förslag betonar utredaren att diskrimineringsersättningen är ett så särpräglat och främmande inslag i skadeståndståndsrätten att den lämpligen bör hänvisas till ett civilrättsligt specialområde redan genom lagstiftningens utformning. Genom att använda termen ”diskrimineringsersättning” istället för skadestånd skall enligt promemorian klargöras att det rör sig om två skilda sanktioner som inte bärs upp av samma ändamål. Förslagets syfte är alltså att framhålla diskrimineringsersättningens preventiva syfte i förhållande till skadeståndets reparativa och upprättande funktion. Enligt Ombudsmannens mening är det inte meningsfullt att på detta sätt göra en strikt åtskillnad mellan ideellt skadestånd på grund av diskriminering och skadestånd för kränkning genom brott. Medan den omständigheten att det i de flesta fall av diskriminering saknas någon straffrättslig sanktion medför att skadeståndets preventiva funktion blir särskilt viktig, skall skadeståndets reparativa och upprättande funktion i detta sammanhang emellertid inte underskattas. Tvärtom medför ju just den omständigheten att de allra flesta fall av diskriminering inte straffbelagts, att den som utsatts för diskriminering inte erhåller den form av upprättelse som det innebär att en gärningsman blir lagförd och dömd. Straffets upprättande funktion fullgörs i denna situation istället av möjligheten att ålägga den som svarar för det diskriminerande handlandet en förpliktelse att utge skadestånd. Att bli utsatt för diskriminering utgör också en allvarlig kränkning av den enskilde individens värdighet som person, för vilken han eller hon bör vara berättigad till kompensation. Ombudsmannen kan således inte dela den av utredaren redovisade uppfattningen att en diskriminerande negativ särbehandling skulle kunna sägas vara mindre allvarlig av det skälet att den inte haft sin grund i den skadelidandes personliga egenskaper utan i att personen tillhör en viss grupp eller kollektiv. Det är ju just – och många gånger enbart – på grund av sina personliga egenskaper som den enskilda människan anses tillhöra gruppen eller kollektivet och därför utsätts för diskriminering. Egenskapen eller egenskaperna i fråga är dessutom i de flesta fall av ett sådant slag att han eller hon inte kan ändra på dem eller, i vart fall enligt vedertagna principer om mänskliga rättigheter, inte får avkrävas att göra det för att undgå att utsättas för osaklig särbehandling. När det mer konkret gäller sexuell läggning har dessutom denna personliga egenskap av Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna ansetts vara av så grundläggande betydelse för varje människa, att det krävs alldeles särskilt starka skäl för att särbehandling som har samband härmed inte skall anses utgöra diskriminering i strid med Europakonventionen (se t.ex. Dudgeon mot Storbritannien, appl. no. 7525/76, dom 22 oktober 1981, st. 52, samt Smith och Grady mot Storbritannien, appl. nos. 33985/96 och 33986/96, dom 27 september 1999, st. 90). Även den svenska lagstiftaren har ju också vid flera tillfällen gett uttryck för att den kränkning som den enskilde utsätts för vid diskriminering är av särskilt allvarlig slag. T.ex. har i motiven till 5 kap. 6 § skadeståndslagen framhållits att det vid bestämmande av kränknings-ersättning skall beaktas om angreppet strider mot grundläggande samhällsvärderingar, t.ex. principen om alla människors lika värde (prop. 2000/02:68 s. 53; jfr., beträffande straffmätning, vad som stadgas i 29 kap. 2 § 7 BrB om att det som en försvårande omständighet särskilt skall beaktas om brottet haft ett diskriminerande motiv). De olikheter som finns mellan skadeståndets funktion vid diskriminering respektive vid kränkning genom brott kan enligt Ombudsmannens mening således inte sägas vara av principiell natur. Då den i promemorian föreslagna lösningen skulle riskera att skapa motsatt intryck förefaller den mindre lämplig. Det torde inte heller kunna uteslutas att promemorians förslag i förlängningen skulle kunna ge upphov till en uppfattning där (oberoende av de utdömda beloppens storlek) en hierarkisk åtskillnad görs mellan så att säga ”riktigt” skadestånd och vad som riskerar att uppfattas som en specialsanktion av lägre rättslig dignitet. En sådan utveckling skulle naturligtvis inverka menligt på diskrimineringslagstiftningens effektivitet och genomslag. Härtill kommer att den föreslagna lösningen inte förefaller vara nödvändig för att säkerställa att skadeståndsnivåerna vid diskriminering uppfyller sin preventiva funktion. För att skapa det erforderliga lagstödet för att frikoppla ersättningsnivåerna vid brott mot diskriminerings-lagstiftningen från vad som tillämpas enligt allmän skadeståndsrätt torde det enligt Ombudsmannens mening vara tillräckligt att det i tillämplig diskrimineringslagstiftning införs en regel av innebörden att det vid bestämmande av skadeståndets storlek särskilt skall beaktas syftet att motverka sådan diskriminering som har skett (jfr. promemorians förslag till ändring av 3 kap. 30 § 2 st. lag (2008:000) om förbud och andra åtgärder mot diskriminering). Skadestånd vid överträdelser av Europakonventionen Såvitt gäller frågan om en lagreglering av rätten till ideellt skadestånd vid överträdelse av Europakonventionen synes, som konstateras i promemorian, ett uppfyllande av de krav som Europakonventionen ställer på de nationella rättsordningarna kunna komma i konflikt med vissa traditionella svenska rättsprinciper, bl.a. ifråga om lagprövning. Enligt Ombudsmannens mening kan det därför finnas skäl att göra frågan till föremål för ytterligare överväganden inom ramen för en bredare översyn på det sätt som diskuteras i promemorian. Såväl vid en sådan eventuellt mer ingripande reform, som vid ställningstagandet till de av utredaren presenterade två alternativa förslagen till en mer begränsad lagstiftningsåtgärd, förefaller det emellertid utifrån principiella utgångspunkter vara mest tillfredsställande att söka en lösning som så nära som möjligt följer konventionen i denna del. En tydlig och heltäckande lagreglering av rätten till denna typ av skadestånd synes också vara mest förenligt med det arbete som för närvarande genomförs inom ramen för Europarådet i syfte att lösa Europadomstolens mycket allvarliga problem med stora målbalanser, där säkerställandet av tillgång till effektiva inhemska rättsmedel framhållits som en särskilt viktig åtgärd. Med hänsyn även till den utveckling av rättsläget som skett genom Högsta domstolens beslut den 4 maj 2007 i mål Ö 2572-04 framstår det av utredaren lämnade huvudförslaget (som innebär en precisering av det rättsläge som uppkommit genom Högsta domstolens avgörande 2005 s. 462 genom ett tillägg till 3 kap. 2 § skadeståndslagen) som alltför begränsat i sitt tillämpningsområde. Ombudsmannen förordar därför utredarens alternativa förslag i denna del, med det påpekandet att det bör beaktas att staten på det folkrättsliga planet kan hållas skadeståndsskyldig även för sådant handlande som utgått från kommuner eller andra delar av det allmänna. Det torde därför saknas skäl att på det sätt som gjorts i det befintliga förslaget inskränka rätten till skadestånd enligt inhemsk rätt till de fall där staten gjort sig skyldig till åsidosättande av enskildas rättigheter enligt konventionen. Beslut i detta ärende har fattats av ombudsmannen Hans Ytterberg efter föredragning av juristen Mattias Falk. Hans Ytterberg Mattias Falk (dnr 262-2007)
|