|
||
AdressHom0 Box 3327 103 66 Stockholm Tel 08-508 887 80 Fax 08-508 887 90 E-post homo@homo.se |
|
2008-09-17 Yttrande över betänkandet Föreningsfostran och tävlingsfostran – en utvärdering av statens stöd till idrotten (SOU 2008:59) Kulturdepartementet 103 33 STOCKHOLM Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) har anmodats att yttra sig över Föreningsfostran och tävlingsfostran – en utvärdering av statens stöd till idrotten (SOU 2008:59) och får med anledning härav anföra följande. Ombudsmannen har utifrån sitt uppdrag och ansvarsområde i huvudsak inga invändningar mot de i betänkandet lämnade förslagen om formerna för den framtida inriktningen på statens stöd till idrotten. Yttrandet begränsas till att avse principiella aspekter på samhällets stöd till idrotten i samband med idrottsrörelsens roll och rätten till likabehandling oavsett sexuell läggning. Idrott och heteronormativitet Idrottsrörelsen är Sveriges i särklass största folkrörelse med tre miljoner medlemmar och 600 000 ideellt verksamma ledare. Idrottsrörelsen bygger på tanken att alla som är intresserade av idrott ska kunna vara med. Riksidrottsförbundets inställning är att alla som vill oavsett nationalitet, religion, ålder, kön, sexuell läggning, samhällsgrupp samt fysiska och psykiska förutsättningar, får och ska kunna vara med i idrotten. Förbundet menar vidare att en förutsättning är att alla föräldrar har råd att låta sina barn och ungdomar delta och att detta till stor del är avhängigt samhällets stöd till idrotten. I realiteten är det dock inte enbart ekonomiska faktorer som utgör hinder för allas lika möjligheter till deltagande. Strukturen inom idrottsrörelsen är i stor utsträckning uppdelad kring kön. Normen, det vill säga vad man jämför med och mot vad mest intresse riktas, är fortfarande den idrottande heterosexuella mannen. Den heteronormativitet som finns överallt i samhället blir särskilt påtaglig inom idrotten där flickor/kvinnor och pojkar/män ofta hålls åtskilda. Det finns inom idrottsrörelsen precis som i övriga samhället, en outtalad föreställning om att alla är heterosexuella – den så kallade heteronormativiteten. Denna norm är så självklar att heterosexualitet, till skillnad från homo- och bi-sexualitet, knappt uppfattas som en sexuell läggning, utan bara som det ”naturliga”, det ”normala”. En konsekvens av denna dominerande föreställning är att homo- och bisexualitet görs till något ”avvikande”. Behovet av att inom idrotten poängtera att man är heterosexuell – särskilt när man ingår i homosociala sammanhang – kan få till effekt att homo- och bisexuella utestängs från föreningsidrotten. Heteronormativiteten kan i sin förlängning således ge upphov till en strukturell diskriminering av homo- och bisexuella inom idrotten. Jesper Fundberg, lektor i idrotts- och fritidsvetenskap vid Malmö högskola anser att heteronormativiteten är stark inom idrotten. Det kan visserligen skifta en del mellan olika förbund men normen medför utestängning för dem som inte anses passa in, till exempel homo- och bisexuella. Dessutom saknas inom idrottsrörelsen ofta kunskap om sexuell läggning samtidigt som det finns en oförmåga att hantera olikheter. Detta är förhållanden som vi delar också med andra länder. EU-kommissionen tog exempelvis år 2007 sitt första övergripande initiativ inom idrottens område i form av en så kallad vitbok. Vitboken ska ge strategisk vägledning för synen på idrottens roll inom EU (KOM(2007) 391). I vitboken betonas vikten av jämställdhet och idrottens roll i arbetet mot rasism och främlingsfientlighet men homofobin berörs dessvärre inte alls. Konsekvenserna av heteronormen är enligt Jesper Fundberg att: 1. Homo- och bisexuella inte lockas till idrotten. 2. Om någon gör det, tvingas hon eller han att leva med homofobiska skämt och en rangordning som innebär att ”den rätta och goda maskuliniteten” eller ”den rätta och goda femininiteten” alltid står överst. Med andra ord den vita, heterosexuella personen. 3. Om man i en sådan miljö skall vara öppen med att man är homo- eller bisexuell blir det en kamp om att få finnas. I stället väljer många att leva dolt ”– och hur hälsosamt är det?” Jesper Fundbergs avhandling i etnologi, ”Kom igen, gubbar! Om pojkfotboll och maskuliniteter”, kommenteras i betänkandet med en fråga om vilka generella slutsatser man egentligen kan dra av en studie av ett specifikt pojklag i en specifik idrott och inom en viss samhällelig kontext? När det gäller i vart fall valet av idrott finns det här anledning att påpeka att fotbollsmiljön representerar det enskilt största specialidrottsförbundet inom Riksidrottsförbundet, med över en miljon medlemmar. Jesper Fundberg följde ett lag i fyra år och fann att pojkarna i fotbollslaget fostras in i en kultur där de själva är centrum, de utgör normen och ser sig som självklara. Det innebär att flickor, personer med annan än heterosexuell läggning och invandrare står för det som avviker från normen. Därför blir det också legitimt att nedvärdera dessa grupper. Homofobin tar sig olika uttryck inom dam- respektive herridrotten. Heteronormativa föreställningar kombinerat med föreställningar kring maskulinitet, könsroller och idrott har gett upphov till att många kvinnor som utövar ”tuffa manliga lagidrotter” betraktas som lesbiska och utsätts för homofobi från omgivningens sida. Inom herridrotten finns samma föreställningar, men eftersom män som utövar ”tuffa manliga lagidrotter” per definition uppfattas som ännu ”manligare” kan de absolut inte vara homo- eller bisexuella och på så sätt ger homofobin inom idrotten upphov till ett ”tystnadens tyranni”, där homo- och bisexuella män känner sig tvingade att leva dolt. I bägge fallen är det viktigt att fortsätta arbetet med att motverka heteronormativitet och homofobi inom idrotten. Idrotten har i likhet med skolan en ”fostrande” funktion i samhället, det som i betänkandet kallas för den föreningsfostrande rollen. Ett framgångsrikt arbete mot heteronormativitet och homofobi inom idrotten kan således komma att få effekter även på attityder kring homo- och bisexualitet i samhället i övrigt. Samhällets stöd En viktig del i idrottsrörelsens barn- och ungdomsverksamhet är alltså det som i betänkandet kallas föreningsfostran. I detta begrepp inkluderas demokratiska värderingar och en öppen och tillgänglig verksamhet för alla oavsett olika faktorer varav sexuell läggning är en. Förutom skolan är idrottsrörelsen den samhällsgren som når flest barn och ungdomar. När staten via olika former av bidrag stöttar idrottsrörelsen är det rimligt att man försäkrar sig om att pengarna används på ett sådant sätt att barn och ungdomar omfattas av en verksamhet som är förenlig med de värderingar som präglar ett demokratiskt samhälle. I ett sådant ingår att likabehandling oavsett sexuell läggning är en mänsklig rättighet. Sedan 2001 har staten i de särskilda projektsatsningarna ”Den stora barn- och ungdomssatsningen”, ”Handslaget” och ”Idrottslyftet” delat ut drygt 1,6 miljarder kronor i projektstöd. Projekten har inkluderat jämställdhetssatsningar och integrationsperspektiv men inga medel tycks ha avsatts för arbete mot homofobi och diskriminering på grund av sexuell läggning. Det förhållandet ter sig desto mer anmärkningsvärt med tanke på att det under dessa år inträffat ett antal uppmärksammade incidenter med homofobisk koppling inom idrottsrörelsen. Idrottsrörelsen har ett stort ansvar för att leva upp till sina föregivet grundläggande värderingar, där ingen ska känna sig kränkt, trakasserad eller diskriminerad på grund av sexuell läggning. I november 2002 antog Riksidrottsstyrelsen en ”Policy mot sexuell diskriminering”. Policyn uppdaterades i januari 2006 och bytte då namn till "Policy mot diskriminering på grund av sexuell läggning inom idrotten". Riksidrottsförbundet och SISU Idrottsutbildarna tog 2005 fram ett utbildningsmaterial, ”Det sociala ledarskapet”. I det materialet ingår ett avsnitt om ”HBT-frågor”. För Riksidrottsförbundets verksamhetsinriktning 2006- 2007 finns en handlingsplan. I denna står att förbundet ska sprida kunskap och information om frågor rörande ”HBT”, det vill säga homo-, bi- och transsexualitet, och de berördas situation inom idrotten. Detta skall göras genom information, utbildning, seminarier m.m. Det finns alltså idag inom idrottsrörelsen en begynnande medvetenhet om förekomsten av homofobi och diskriminering på grund av sexuell läggning, och därmed om homo- och bisexuellas utsatta situation. Företrädelsevis är detta emellertid en teoretisk insikt på central nivå. Ett mera systematiskt arbete mot diskriminering på klubbnivå som tydligt innefattar även sexuell läggning är fortfarande ovanligt. Det framgår inte heller av Riksidrottsförbundets årsredovisningar för 2006 och 2007 om någon, och i så fall vilken, kunskapsspridande verksamhet på det här aktuella området verkligen genomförts. 2002 aktualiserades åter problemet med trakasserier och liknande former av oacceptabel behandling inom ungdomsidrotten. Sådana företeelser inom idrotten får, som i alla sammanhang, en rad negativa konsekvenser. Allvarliga övergrepp har uppmärksammats bland annat i samband med så kallade ”nollningar”. Företrädare för idrotten har också från tid till annan gjort sig skyldiga till mer eller mindre homofobiskt färgade uttalanden offentligt. Det statligt finansierade projektet Utjämning konstaterade år 2003 i en enkätundersökning riktad mot idrottsförbunden att endast åtta procent av de svarande har eller planerade att ha med sexuell läggning alternativt homofobi i sina ledarutbildningar. De förbund som har svarat nej på den frågan – det vill säga den stora majoriteten – uppgav skäl som "sexuell läggning är ointressant", "inte funnits några problem" eller "frågan har aldrig väckts". Jesper Fundberg har även under åren 2006 och 2007 undersökt hur nio förbund ser på mångfald. Även här kunde han konstatera att sexuell läggning är en icke-fråga för samtliga tillfrågade förbund. Svenska fotbollsförbundet konstaterar på sin webbplats att ”[u]nder senare år har språkbruket förråats och försämrats både på idrottsplatsen och i skolan, liksom i samhället i övrigt. Nya svordomsvanor får genomslag även på fotbollsplanen, där antalet bestraffningar (varningar, utvisningar, avstängningar) ökar i åldrarna 12-20 år. Ledare, spelare, publik m.fl. i fotbollens värld använder allt oftare ett oacceptabelt språkbruk - ett språk späckat med svordomar, könsord och kvinnoförnedrande uttryck.” Idag kan barn och ungdomar såsom åskådare eller utövare på vissa idrottsarenor alltså ta del av ett språkbruk som inte ska accepteras någonstans i samhället. Riksidrottsförbundet har ålagts att redovisa inriktningen på, och effekterna av, de olika förbundens arbete för integration, jämställdhet och mot diskriminering (Riktlinjer för statens stöd till idrotten budgetåret 2007; regeringsbeslut 2006-12-31). Enligt betänkandet är inte detta återrapporteringskrav uppfyllt. HomO kan inte heller finna någon redovisning av inriktningen på och effekterna av förbundens arbete mot diskriminering. Slutsatsen blir därför att de viktiga ställningstaganden som idrottsrörelsen har gjort är en sak, praktisk tillämpning en helt annan. Homofobi, det vill säga starkt negativa åsikter och uttryck kring homosexualitet, förekommer inom idrotten i minst lika stor omfattning som i andra delar av samhället men idrottsrörelsen verkar ha svårt att erkänna detta. Ett av skälen till det står säkert att finna i den självbild som idrottsrörelsen har av att den egna verksamheten vilar på bättre värden, en bild av att idrotten främjar respekt och förståelse för andra och enar människor över olika gränser. Det blir då förmodligen för smärtsamt att bli påmind om att det ofta inte alls fungerar så. Då ligger det nära till hands att försöka slå ifrån sig genom att hävda att det ”inte är värre hos oss än inom någon annan verksamhet”. I betänkandet finns några centrala funderingar kring detta där det resoneras kring idrottens ”inifrånperspektiv”. Ett stycke är värt att återge i detta sammanhang: ”Även om idrotten utformas och utövas mitt i samhället, lever den i många avseenden sitt eget liv. Varje idrottspraktik har sina egna regler, normer och logiker. Det vägs, mäts och klockas, det tävlas och rangordnas. Till idrottslivet hör också samvaro, resor och täta relationer över generationsgränser. Kring träning och tävling skapas ofta hela miniatyrsamhällen med egna värderingar och praktiker.” Sverige ratificerade barnkonventionen 1990, som ett av de första länderna i världen. Konventionen handlar om det enskilda barnets rättigheter där varje människa under 18 år räknas som barn. Artikel 2 i barnkonventionen innehåller en av konventionens huvudprinciper och där slås fast att alla barn har samma rättigheter och lika värde. Ingen får diskrimineras. FN:s barnrättskommitté har i olika sammanhang slagit fast att barnkonventionen kräver ett effektivt skydd mot diskriminering på grund av sexuell läggning och att staterna garanterar tillgång till information, stöd och skydd så att unga homosexuella kan leva tryggt i enlighet med sin sexuella läggning. Idrottsrörelsen skulle kunna vara en utmärkt kanal för staten att säkerställa sådan information, sådant stöd och skydd, men då krävs betydande förbättringar, framförallt i arbetet lokalt. Enligt 1 kap. 2 § fjärde stycket regeringsformen skall det allmänna motverka diskriminering av människor på grund av bl.a. sexuell läggning. Riksidrottsförbundet har enligt lagen (1999:1044) om överlämnande av förvaltningsuppgifter till Sveriges Riksidrottsförbund, fått uppgiften att fördela statsbidrag till idrottsverksamhet. Uppdraget bör ses som myndighetsutövning på ”entreprenad”. Regeringsformens krav på att motverka diskriminering omfattar därmed också Riksidrottsförbundet. Till idrottsrörelsen transfererar staten årligen drygt 1,8 miljarder kronor. Under den senaste tioårsperioden har det statliga idrottsstödet ökat med drygt 240 procent. Det torde vara svårt att hitta någon annan svensk föreningsrörelse med motsvarande utveckling. Staten uppger en rad motiv för sitt omfattande stöd till föreningsidrotten. Några av dessa är positiva hälsoeffekter, integration, möjlighet för många till att utöva idrott och motion samt främjandet av jämställdhet och en god etik. Utredningen slår emellertid fast att det idag inte går att avgöra om statens stöd till idrotten verkligen har några sådana önskade effekter. Anledningen till detta är brister i nuvarande systen för uppföljning och utvärdering. Önskvärt vore enligt Ombudsmannens mening därför att uppföljningssystemen förbättras men också att garantier tillskapas för att den betydande bidragsgivningen till idrottsrörelsen verkligen utnyttjas som styrmedel också för ett aktivt antidiskrimineringsarbete, inklusive grunden sexuell läggning. Ändring av förordningen om statsbidrag Enligt förordningen (1995:361) om statsbidrag till idrottsverksamhet skall bidrag utgå för att stödja verksamheter som främjar integration och god etik. HomO anser inte att detta är en tillräckligt tydlig styrning vad gäller statens rättmättiga krav på idrottsrörelsens roll i arbetet mot diskriminering och andra former av trakasserier. För det är formuleringen alltför allmänt hållen. Utredningen föreslår för sin del två tillägg till förordningen. De rör barnperspektivet och en stärkt internationell konkurrenskraft. Det är dock inte tillräckligt att komplettera den s.k. syftesparagrafen med ett allmänt barnperspektiv, eftersom ett sådant i huvudsak här tar sikte på delaktighet och inflytande i allmänhet. HomO föreslår i stället att det i förordningen införs ett krav på att föreningar för att erhålla statsbidrag aktivt skall främja likabehandling och motverka alla former av diskriminering. Det skulle konkretisera betydelsen av regeringsformens krav på åtgärder för att motverka diskriminering och göra det tydligt för idrottsrörelsen som helhet. I sammanhanget finns det emellertid också skäl att framhålla att författningsreglerade krav av detta slag inte i sig själva behöver leda till förändringar. Återrapportering, uppföljning och utvärdering är absolut nödvändiga inslag (se vidare härom nedan). Det visar bl.a. en jämförelse med statens stöd till trossamfunden. Detta stöd är enligt lag villkorat på så sätt att ett trossamfund för att kunna få bidrag måste bidra till att upprätthålla och stärka samhällets grundläggande värderingar, bl.a. genom att motverka alla former av diskriminering. Den återrapportering som sker mot dessa krav har under många år fortsatt att vara i det närmaste obefintlig, eller i vart fall påtagligt bristfällig, huvudsakligen som konsekvens just av att det lagstadgade kravet i realiteten aldrig följts upp. Uppföljningssystem Betänkandet innehåller ett förslag på ett nytt uppföljningssystem för idrottspolitiken. Det skall delvis ske med stöd av ett antal indikatorer. I beskrivningen av tänkbara indikatorer för målområde 3: Allas lika förutsättningar till deltagande ingår sexuell läggning i målgruppsbeskrivningen men i förslagen på tänkbara källor för indikatorer saknas likväl denna diskrimineringsgrund. Det är naturligtvis inte acceptabelt att sexuell läggning som enda område i praktiken saknar återrapportering på detta sätt. Särskilt märkligt blir detta eftersom området finns med i visionsdokument Idrotten vill. Denna brist kan möjligen bottna i att utredningen fokuserat på kvantitativa metoder och möjligen inte sett några möjligheter att ”mäta” sådant som har samband med sexuell läggning. Problemet med att enbart ha kvantitativa mått syns också i andra målområden, exempelvis målområde 4: Fostran till demokrati, ansvarstagande och etik, där de föreslagna indikatorerna inte säger något om innehåll och kvalitet i de genomförda aktiviteterna under avsnitt 4.2. Att enbart genomföra kvantitativ utvärdering i samband med större statliga projektstöd är inte tillfredställande med tanke på den stora omfattningen av statens årliga idrottsstöd. Det bör här påpekas att det finns sätt att kringgå det problemet, varav det enklaste är att ibland överge just kvantitativa metoder. Uppföljning av organisations- och verksamhetsbidraget kan här i stället kompletteras med kvalitativa stickprovsundersökningar där man mer ser till innehåll och följsamhet mot förordningen (1995:361) om statsbidrag till idrottsverksamhet i de genomförda aktiviteterna. De kvantitativa måtten kan återfinnas i Riksidrottsförbundets återrapportering medan den kvalitativa uppföljningen i stället bör göras av någon som står fri från idrottsrörelsens egna intressen. __________ Beslut i detta ärende har fattats av ombudsmannen Hans Ytterberg efter föredragning av utvecklingsdirektören Christine Gilljam. Hans Ytterberg Christine Gilljam
|